- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
183

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RÄFVAR. 183

som om ingenting händt. Öfver hufvud är räfven otroligt seglifvad. Man har många
exempel på, att räfvar, som ansetts såsom döda, hastigt rusat upp och sprungit sin
väg eller ock plötsligen bitit personer, som en lång stund burit dem. - Lefvande
fångar man honom i flera slags fällor, vanligast dock med den s. k. räfsaxen. Men
härtill fordras en erfaren jägare, som är fullt förtrogen med räfvens vanor. Denna
fångst lyckas blott från början af november till slutet af januari, under hvilken tid
räfven har ondt om föda, ty eljest går han aldrig i fällor. Några dagar innan
saxen utlägges, måste man lägga ut lockmat eller »vittring», som det heter på
jägar-språket, för att vänja räfven dit. Först derefter utlägges saxen, som väl smörjes och
förses med bete, och ny vittring utströs. Härvid måste man gå till väga med den
största försigtighet, mycket väl gömma saxen och utplåna alla spår. - För räfhuden
betalas från 4 till 18 kronor; de bästa erhållas från Norge, Sverige och det inre
Ryssland. En särskild varietet, den Svarta räfven, har en dyrbarare hud, som
betalas med 100-250 ryska rubel.

Utom menniskan har räfven många andra fiender. Om vargen kommer åt
honom, uppäter han honom utan vidare omständigheter, och hundarne åtminstone bita i
hjel honom. Räfungarne bortsnappas af höken, och örnen tager till och med de
fullväxta, fastän detta stundom bekommer honom illa. Tschudi omtalar ett dylikt fall.
»En räf, som sprang öfver en glacier, greps blixtsnabbt af en örn och fördes upp i
luften. Röfvaren började dock snart slå med vingarne på ett egendomligt sätt och
försvann snart bakom ett träd. Då iakttagaren gick ditåt, såg han till sin förvåning
räfven kila förbi sig, och på andra sidan låg örnen med sönderslitet bröst. Det hade
lyckats räfven att sträcka fram halsen och bita af örnens strupe.» Af loppor plågas
räfven mycket. - Det är kändt, att räfven har nästan samma sjukdomar som
hunden och äfven angripes af den fruktansvärda vattuskräcken. Man har exempel på,
att han, angripen af denna förskräckliga sjukdom, kommit in i byarne och der bitit
allt, som kommit i hans väg. Lyckligtvis äro dylika fall sällsynta.

I Nordamerika förekommer Grå- eller Silfver räf ven (Canis
cinereo-argen-tatus) och i Asien Kor s åken (Canis Corsac).

Polar räf v en, Fjell räf ve n eller Fjellrackan (Canis [Vulpes] lagopus,
fig. 79) är en af Mickel Räfs närmaste slägtingar. Han har korta ben, trubbig och
tjock nos, korta, afrundade öron, fotbollar beklädda med ett tätt hår, liksom den
öfriga kroppen, äfvensom yfvig svans; han är mindre än vår vanliga räf, ungefär
95 cm. lång, hvaraf en god tredjedel kommer på svansen; pelsen är om sommaren
jord- eller klippfärgad, om vintern antingen hvit eller mörk. Så snart han fält
håret, hvilket vanligen inträffar i juni, uppspira på rygg och sidor mullfärgade, mer
eller mindre i grått, skifferfärg och blåaktigt sldftande hår, hvilka förlängas och
blifva tätare, så att vid hösten hårbeklädnaden är mycket rik. Nu börjar en
om-färgning af samma hår, som småningom hvitna, så att vid vinterns inbrott djuret är
rent hvitt. Äfven förekomma fjellräfvar, som om vintern äro brunaktigt skiffergrå,
brunaktigt blå eller bruna; de äro dock icke egna arter. Det förtjenar anmärkas,
att en fjellräf, som i Petersburg hölls i ett varmt rum, fick sin vinterpels vid samma
tid som i frihet.

Fjellräf ven tillhör polarländerna både i gamla och nya verlden och förekommer
så väl på öarna som på fasta landet. Han går icke gerna söder om 60° nordlig
bredd; ett undantag härifrån bildar dock Sibirien. Fjellräfven förekommer äfven i
Norge och nordliga Sverige, stundom så långt söder ut som i Vestergötland eller,
under stränga vintrar, någon gång ända ned i Skåne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free