- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
185

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÖKENBÅFVAR.

185*

käppar, säckar, skor, strumpor, mössor o. s. v. De förstodo skickligt att välta bort
de tyngder af flera puds vigt, som vi lagt på våra förrådstunnor, och bortstjäla
köttet. Under det vi höllo på att flå ett djur, hände det ofta, att vi med
knif-varne nedstucko flera af dem, som ville rycka köttet ur händerna på oss. Om vi
gräfde ned något aldrig så väl och lade tunga stenar ofvanpå, letade de ändå fram
det och vältade undan stenarne, genom att med förenade krafter sätta skuldrorna
mot dem, liksom menniskor. Då vi hängde upp något på en påle, undergräfde de
denne, så att han föll omkull, eller klättrade de likt apor eller kattor upp på
honom och drogo ned det upphängda. De iakttogo allt hvad vi förenade och följde
oss öfver allt. Om hafvet kastade upp på stranden något djur, som kunde vara oss
till nytta, förekommo de oss alltid och uppåto allt sammans, innan vi hunno ditr
och hvad de ej kunde förtära på stället, släpade de med sig uppåt bergen och gräfde
ned det under stenar. Dervid stodo några på utkik. Sågo de någon komma på
afstånd, förenade sig hela skocken och nedgräfde sitt byte i sanden så väl, att man
ej såg ett spår deraf. Då vi sofvo ute på fältet om nätterna, snattade de bort våra
mössor och vantar, som vi lagt bredvid oss, och till och med om vi lade oss på en
nyss dödad bäfver, försökte de att stjäla bort honom, hvarför vi alltid måste sofva
med påkar i händerna för att kunna köra bort eller slå i hjel de närgångna gästernar
då de väckte oss. Då vi vaknade om morgnarne, lågo vanligen ett par, tre stycken
ihjelslagna omkring oss, och säkert dödade jag ensam öfver tvåhundra under vår
vistelse på platsen».

I midten eller slutet af juni föder honan 9 eller 10, till och med 12 ungaiv
Hon älskar utomordentligt sin afföda, man skulle kunna saga alldeles för mycket, ty
af oförstånd förråder hon ungarne just då hon bemödar sig att skydda dem. Då hor*,
får se en menniska på afstånd, börjar hon nemligen skälla som en hund, för att
af-hålla den ankommande från att nalkas hennes kula. - Man jagar polarräfven dels
för att utrota honom, dels för skinnets skull. De flesta skinnen föras från Ryssland
till Kina. Ju mera mörkblå fallen är, desto större värde har skinnet i handeln. -
Då fjellräfvarne infångas såsom valpar, blifva de temligen tama och kunna bringas
derhän, att de följa sin herre som en hund.

Ökenräfvar. - Små vackra räfvar bebo Afrika och tillgräusande delar af
Asien.-Särdeles prydligt byggda, hafva de en blekgul hårbeklädnad och skilja sig från sina
slägtingar hufvudsakligen genom sina stora öron, som hos två af dem vida
öfverskrida hvarje vanligt mått, och som äfven hos öfriga hithörande arter märkbart
öfverträffa andra räfvars öron. Ehuru deras tandbyggnad i det väsentliga
öfverensstämmer med de öfriga räfvarnes, bilda de likväl ett väl begränsadt underslägter
Ökenräfvar eller P en e k er (Megalotis).

Öknen är för fattig på födoämnen för att föda stora djur, men äfven den
sparsamma näring som finnes, kan ej nås utan besvär; derför ha öknens barn skaffat sig
snabbhet och uthållighet och skärpta sinnen. Stora öron sätta ökenräfvarne och
ökendjuren öfver hufvud i stånd att förnimma det svagaste ljud, skarpa ögon tillåta dem
att se vida omkring, och deras väl utbildade luktorgan förlänar dem ett särdeles fint
väderkorn. Deras pels, af samma färg som öknens sand, döljer dem äfven midt på
slätten på ett öfverraskande sätt för deras fienders blickar.

När den glödande solen sjunkit mot horisonten, få alla lefvande varelser i
öknen nytt lif i aftonens svalka, och i hela den nattliga skaran är Feneken eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0205.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free