- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
187

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SKEDHUND AK.

187

Ökenräfven (Megalotis Zerda, fig. 80) den vackraste och nättaste, ett djur, som
är mera karakteristiskt för öknen än sjelfva gazellen. Man tanke sig ett litet nätt
räfhufvud, med samma sluga och illpariga uttryck som hos vår räf. Ur detta
hufvud framtindra ett par ovanligt stora ögon, och på sidorna höja sig de väldiga
öronen, till hvilka knappt finnes maken inom hela hundfamiljen. Benen äro spensliga
och vackra, och den smärta kroppen slutar med en lång, yfvig svans. Hela djuret
förråder vid första ögonkastet en hög grad af liflighet både till kropp och själ.

Vid skymningens inbrott kan man få se feneken sakta och försigtigt smyga
omkring mellan sandkullarne eller klyftorna i bergen eller bland gräset på slätten,
lyssnande och vädrande åt alla håll. Ingenting undgår den pigga skälmens
uppmärksamhet; gräshoppan der borta, som surrande gör sina sista språng för aftonen,
liar icke undgått hans stora öron, och, mera nyfiken än roflysten, smyger han dit
för att taga reda på, hur hon smakar; här rör sig en ödla, och i ett nu är feneken
framme för att se hvad som är på färde. Eljest utgöres hans hufvudsakliga föda af
fogel; han är värd att se, den spjufvern, då han fått vader af en flock stepphöns.
Med nosen sänkt mot marken börjar han söka efter slaget. Feneken känner väl till
stepphönsen, och han har skarpare öga än de flesta resande, som så lätt luras att
taga gråbruna stenar eller tufvor f Or stepphöns. Så ringa buller än stepphönan gör
i sitt fjäderklädda näste, och fastän den lukt, hon lemnat efter sig i spåret, måste
vara ytterligt svag, undgår dock intetdera fenekens skarpa sinnen. Se der! han har
redan vunnit full visshet om, att han är på rätt spår, och smyger nu fram, ljudlöst
och nästan osynlig, krypande på buken. Der bakom nästa buske gör han halt. Se,
hur hans ögon glänsa, då hau spejar bort till de intet ondt anande foglarne. Hela
gestalten är full af lif, och likväl märker nian ej ringaste rörelse; ökenräfvens hela
själ ligger i hans blick, och dock synes denna lika kall och lugn som han sjelf, som
tyckes vara formad af öknens sand. Ett enda språng, ett kort flaxande, och
stepphönan är ej mer. Hastigt ftyga de öfriga upp, och man hör deras klatschande
vingslag; de irra omkring på måfå i natten och slå snart åter ned i starren, kan hända
knappt vetande, hvilken nattlig fridstörare det var, som jagade upp dem.

Feneken är den minsta af alla räfvar. Han uppnår, inberäknadt svansen, som
håller ungefär 20 cm., högst 65 cm. längd och är knappt 20 cm. hög öfver manken.
Det mest utmärkande for hela djuret är otvifvelaktigt öronen; de äro uugefär af
hufvudets längd och mera än hälften så breda; de påminna om flädermössen och
gifva djuret ett högst egendomligt utseende; den lilla nosen prydes af långa,
borstlika morrhår; pelsen är silkeslen och blir om vintern varmare genom en tät
bottenull. Man kunde tycka, att Ökenräfven i sina varma hemländer ej skulle behöfva
någon tjock pels, men det lilla kräket är ytterst ömtåligt för kyla. Pelsen är på hela
öfversidan sandfärgad, på undersidan hvit, öfver ögonen finnas ett par hvita fläckar
och framom dem en mörkare strimma. Svansen är ockrafärgad, med en svart fläck
vid roten och en i spetsen. Hos honan är fallen alltid mera halmgul och blir med
åldern allt ljusare. Infångad som valp, blir Ökenräfven ganska tam och är då
särdeles nöjsam.

Skedhundar. - Den i södra Afrika och så långt nordligt som till Zambesi och
Uyoyo i östra Afrika lefvande Sk e cl hund e n (Oiocyon Lalandii) har jemförelsevis
föga mindre öron än Ökenräfven, men skiljer sig från denne så väl som från alla
andra egentliga hundformer derigenom, att han har ett större antal kindtänder, på-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free