Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 2:a Familjen: Hunddjur (Canidæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
ROFDJUR.
minnande om de länge sedan utdöda djur, hvilka äro att betrakta såsom de nu
lefvande rofdjurens gemensamma förfäder.
Hyenhundar. - På öfvergång från hundarne till hyenorna står Hy e n- eller
Stepphunden (Lycaon). Enligt Pagenstecher skiljer sig tandbyggnaden från
vargens deri, att den sista öfre kindtanden är fyrkantig och stor, samt från de öfriga
hundarnes åter deri, att mellantänderna äro stora och de bakre i bakkanten försedda
med två starka sågtaggar. Bålen är smal, men stark, hufvudet måttligt stort,
snarare litet, med trubbig nos och höga, breda, nästan nakna öron samt stora ögon med
rund pupill. Benen äro af medelhöjd och alla fötterna hafva fyra tår. Svansen är
af medellängd, icke särdeles yfvig, pelsen kort- och släthårig, af mycket egendomlig
teckning.
Hyenhunden, Stepphunden eller Jagthyenan (Lycaon pictus, fig. 81)
uppnår en längd af 1,35 till 1,50 m., hvaraf 35 till 40 cm. komma på svansen, och en
höjd af 70 till 75 cm., är således ungefär af samma storlek som en mindre varg eller
medelstor slagtarhund, hvilken senare haii mest liknar. Färgteckningen varierar, så
att knappt två finnas, som äro fullkomligt lika tecknade; blott på hufvudet och
halsen är teckningen någorlunda den samma. Hvitt, svart och ockragult äro
hufvud-färgerna, af hvilka än den hvita, än den svarta är öfvervägande och bildar liksom
grundfärgen, mot hvilken de ljusare eller mörkare, oregelbundna Säckarne bjert
af-sticka. Nosen är svart upp till ögonen; svarta äro äfven öronen.
Stepphunden är utbredd öfver en stor del af Afrika (i Kaplandet,
Bahiucla-öknen, vid Kongo och i Mozambik) och är ett äkta ökendjur, som lefver i skaror af
30 till 40 stycken. Enligt Kolbe, som såg djuren på Goda Hoppsudden, kallades
de der »vilda hundar» och brukade ofta springa in i hottentotternes byar och
euro-péernes hus. Menniskan våga de ej angripa, men bland fårhjordarne anställa de
stor skada, då de komma åt; de nedgöra ofta 60 till 100 stycken, slita upp buken,
uppäta inelfvorna och löpa sedan derifrån. Gordon dumming lärde noga
känna-stepphunden i norra delen af Kapkolonien. »Dessa hundar», berättar han, »jaga i
de inre delarne af kolonien, i skaror af ända till 60 stycken, med stor uthållighet,
så att de till och med utmatta och nedgöra de största och starkaste antiloper. På
buffeln våga de sig likväl icke, så vidt jag vet. För menniskan äro de mindre skygga
än något annat rofdjur. Honorna uppföda sina ungar i stora hålor, som de gräfva
åt sig i öde trakter. De hafva tre slags läten: om de få se något föremål, som
synes dem farligt, skälla de högt; om nätterna, då de äro samlade och på något sätt
upprörda, hafva de ett läte, liknande talet af en menniska, som hackar tänder af
köld; då de samla sig, utstöta de ett välklingande ljud, hvilket ungefår liknar
andrå-tonen i gökens rop. De bemöta alla tama hundar med största förakt, afvakta deras
anfall, men kämpa sedan gemensamt och sönderslita vanligen sin fiende.
Hushun-darne äro å sin sida mycket ilskna på dem och skälla timtals, om de också blott på.,
afstånd höra stepphundarnes läte.» - Det torde icke vara omöjligt, men helt säkert
mycket svårt att tämja dessa särdeles lifliga djur. I fångenskapen hafva de dock
fortplantat sig.<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0208.html
