- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
191

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 3:e Familjen: Hyenor (Hyænidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tuggmuskler, stora spottkörtlar, en med hornvårtor besatt tunga och egendomliga körtlar
vid anus utmärka dessutom dessa djur.

Hyenorna hafva en ganska vidsträckt utbredning. De finnas i största delen
af södra och vestra Asien ända till Altai, allmännast förekomma de dock i Afrikar
och denna verldsdel kan derför anses såsom deras egentliga hem. Om dagen ser
man dem blott, då de tillfälligtvis uppskrämmas, ty ingen hyena lemnar sitt
smyghål af egen drift före nattens inbrott. Omkring en timme efter solnedgången
börjar man få höra deras tjut. Så snart en har börjat sin afskyvärda sång, stämmer
hela skocken ögonblickligen in. Den strimmiga hyenans tjut är mycket missljudander
dock ej i så hög grad som vanligen berättas. Hesare läten omvexla med högre
toner samt med mumlande eller morrande ljud. Deremot har den fläckiga arten ett
verkligen fruktansvärdt skrattande läte, som de troende själarne och den uppjagade
fantasien tillskrifva djefvulen och hans anhang och som verkligen låter såsom
hånskratt ur afgrunden. Den, som första gången hör dessa ljud, kan knappt undgå att
känna en lätt rysning.

Utan fruktan besöka de stundom till och med städer och byar. I staden
Sennâr, vid Blå Nilen, påträffade jag, då jag vid midnatt gick hem från ett gästabud,
ett talrikt sällskap af hyenor och ansåg dem i början, då de i mörkret kommo helt
nära inpå mig, för hundar, tills en af dem lät höra sitt hesa läte och dermed
genast upplyste mig om, i hvilket sällskap jag befann mig. Ett enda stenkast var
tillräckligt att ögonblickligen förjaga dem, och de försvunno som mörka andar åfc
alla håll utåt stadens gator. Vid sina vandringar ledas hyenorna så väl af lukten
som af syn och hörsel. Ett stinkande as framlockar regelbundet ett par eller flera
hyenor. Der får-, get- eller boskapshjordarne äro instängda, stryka de omkring och
kasta lystna blickar ur sina grönglänsande ögon på inhägnaden, som de ej kunna
genomtränga, och försätta genom sitt tjut de inneslutna djuren i stor förskräckelse.
Dessa trakters vaksamma hundar bortköra dem städse utan svårighet och äro
förträffligt inöfvade att alltid rusa till den sida, hvarifrån någon fara tyckes hota deras
skyddslingar. Det händer aldrig, att en hyena håller stånd mot dessa modiga
väktare; hon griper alltid genast till flykten, men kommer snart till baka igen. Så
snart hon fått väder af något byte, tystnar hon, springer så tyst hon kan – smyga
kan hon icke – i kort traf allt närmare och närmare och stannar emellanåt för att
lyssna och vädra, hvarje ögonblick färdig att taga till flykten igen. Den fläckiga
hyenan är något modigare än den strimmiga, men äfven hon är ömkligt feg. Alla
hyenor angripa blott sådana djur, som ej försvara sig, såsom får, getter, antiloper
grisar och dylika, och äfven dessa blott från sidan. Bäst tycka de om as. De äro
gamarne bland däggdjuren, och deras glupskhet är stor. I det inre af Afrika äro
hyenorna ännu i dag de, som taga hand om slafvarnes och de fattiges lik, hvilka
man kastar ut åt dem att kalasa på, och ännu under det turkiska herraväldet var
det i Sennâr och Obeïd alls icke sällsynt att menniskolik uppåtos af hyenorna. I
Sydafrika uppgräfva de hottentotternes vårdslöst nedmyllade lik, och deraf torde alla
de fasliga historierna om dem hafva uppkommit.

Från det byte, hyenan en gång fått tag i, låter hon icke drifva sig bort. Hon
tager åtminstone en bit deraf med sig, och hvad hon en gång fått i gapet, släpper
hon ej, äfven om man slår eller eljest misshandlar henne. Det har varit mycken
tvist om, huru vida hyenan äfven angriper menniskan eller icke. Den strimmiga
gör det bestämdt icke, men den fläckiga arten angriper verkligen barn eller sofvande
fullväxta och släpar dem med sig, ty hon är så stark, att hon med lätthet kan draga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free