- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
202

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 4:e Familjen: Skunkdjur (Viverridæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

202

ROFDJUR.

till sammans. Hannen går främst, derefter följer honan och sist ungarne. Alltid
gå de i rad, den ene efter den andre, och det ser ut som om hela kedjan vore blott
ett enda djur, snarlikt en lång orm. Stundom stannar hannen, sätter hufvudet mot
vinden och vädrar för att försäkra sig om, att ingen fara hotar. Då han. förvissat
sig härom, fortsattes marschen; får han sigte på något byte, närmar han sig det
samma, ljudlöst smygande bland vassen, till dess han plötsligt gör ett eller ett par
språng för att nå bytet. Hela sällskapet gör samma rörelser som ledaren, de nosa
som han i hvarje råtthål o. s. v. och försöka, så godt de kunna, härma hans
konstgrepp. Han inöfvar ungarne till fångst genom att släppa till dem unga, lefvande
möss m. m. för att lära dem. sjelfva jaga. Då han begifver sig ned till vattnet
för att dricka, går han i början med rädda steg ur det hål, i hvilket han hållit
sig dold, kryper sedan långsamt framåt på buken och liksom rycker till baka vid
hvarje steg, luktar på alla möjliga föremål och tar till slut ett plötsligt språng ned
till vattnet, alldeles som då han störtar sig på ett byte. Yid sina jagter iakttager
han en utomordentlig försigtighet, som är rätt nöjsam att åse: han sitter orörlig och
lurar framför ett råtthål och smyger sig på en råtta eller en ung fogel med en
varsamhet utan like. Sannolikt har han lika fint väderkorn som den bästa hund;
åtminstone är det säkert, att han vid sina jagter hufvudsakligen ledes af lukten. Träffar
han på ägg, dricker han ur dem; af däggdjur och foglar förtär han vanligen blott
hjernan och blodet. Han mördar många flera djur än han förmår äta upp och är
derför vida skadligare för de tama husfoglarne än något annat djur i hans hemland.

Ichneumons läte får man blott höra, då han träffas af en kula, eljest iiger han,
äfven om han såras ganska allvarsamt. Dock påstå egypterne, att han. äfven vid
parningstiden låter höra ett skarpt, entonigt pipande. Jagten på ichneumon anses
af egypterne såsom ett mycket förtjenstfullt verk. Man behöfver blott gå till en by
och förkunna, att man ämnar jaga »nims», såsom djuret kallas af araberne, så äro
genast unga och gamla med glädje behjelpliga. Bonden kastar bort hacka och spade,
väfvaren lemnar sin väfstol, gossen, som kor dragarne vid vattenuppfordringsverket,
lemnar sina djur och låter fältet vara ovattnad t, herden kommer med sina hundar,
och alla brinna af begär att hjelpa till att förgöra den hatade skurken och
spetsbof-veu. Med deras tillhjelp är jagten icke svår. Man ställer sig utmed någon lång
vass och låter folket sakta drifva. Djuret märker mycket väl hvad det är fråga om
och söker, då det får höra skallet, att undkomma till något af sina kryphål, men
detta hjelper ichneumon föga, ty araberne drifva honom snart derifrån med sina långa
stakar, och till slut ser han sig nödsakad att taga sin tillflykt till en annan vass.
Med yttersta försigtighet smyger han sig nu fram mellan vass-stänglarne och vädrar
då och då åt alla håll, hör förfoljarne komma allt närmare och närmare, och måste
slutligen springa öfver ett ställe, der han ej är fullkomligt skyddad. Är detta
gräs-beväxt, märker den der posterade jägaren vanligen blott på gräsets rörelse, att
ichneumon smyger der inne. Man måste hafva dugtiga skott och skjuta på nära håll,
om man skall få död på honom, ty han är otroligt seglifvad och hårdskjuten och
undkommer; säkert, om han blott såras.

Ichneumons beteende i fångenskapen skildras redan af Alpinas, som hade en
ichneumon flera månader i sitt rum. Denne sof hos honom som en hund och var
lekfull som en kattunge. Sin föda skaffade han sig sjelf. Då han. blef hungrig,
lemnade han huset, kom till baka efter några timmar och var mätt. Han var
mycket renlig, slug och modig, angrep utan besinning stora hundar, dödade kattor,
veslor och möss och anstälde flera gånger stora förödelser bland hönsen och andra foglar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free