- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
206

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ROFDJUR.

rike, Spanien och Italien, i Asien ända till Altai, mot söder bort till Jeniseis
källor. Såsom man af den vidsträckta spridningen kan vänta, varierar han icke
obetydligt, synnerligen hvad fallen beträffar. I Sverige finner man de största;
deras fäll är dubbelt så tät och långhårig som de tyska mårdarnes, och dessutom
stöter färgen mera i grått. I Tyskland äro gulbruna allmännare än mörkbruna,
hvilka sistnämnda förekomma allmännast i Tyrolen och ofta hafva förvillande likhet
med den amerikanska zobeln. I Lombardiet äro de blekt grå- eller gulbruna, i
Pyrenéerna stora och starka, af ljus färgton, i Macedonien och Tessalien medelstora
men mörka.

Skogsmården bebor löf- och barrskogar, helst de ensligaste, tätaste och
mörkaste. Han är en så skicklig klättrare, att intet annat rofdjur härutinnan
öfverträffar honom. Till bostad väljer han ihåliga träd, skogsdufvors, roffoglars eller
ekorrars bon, endast undantagsvis bergskrefvor. På sin bädd hvilar han vanligen
hela dagen, men mot nattens inbrott, merendels redan före solnedgången, begifver
lian sig ut på ströftåg och förföljer då alla djur, som han tror sig kunna besegra.
Från rådjurskalfven och haren ned till den oansenliga sorken går intet djur tryggt
för honom. Försigtigt framsmygande, störtar han plötsligen öfver sitt rof och biter
det i halsen. Harar öfverrumplar han i deras hålor eller medan de äta;
vattensorkar säges han förfölja till och med i deras eget element. Lika farlig som han är
for däggdjuren, är han för foglarne; alla hönsarter hafva i honom en fruktansvärd
fiende. Sakta och ljudlöst smyger han sig fram till deras hviloplatser, de må nu
finnas uppe i trädtopparne eller nere på släta marken, och redan innan den eljest
så vaksamma hönan har någon aning om den blodtörstiga bof vens närvaro, har han
gripit tag i hennes nacke. Dessutom plundrar han fogelbon, smörjer sig med
bi-stoekarnes honung och håller äfven till godo med frukt, icke blott med allehanda
bär, som växa på marken, utan äfven med päron, körsbär och plommon. Om föda
börjar tryta honom i skogen, blir han dristigare och besöker då till och med
menniskans boningar, om ock endast i största nödfall. Här skaffar han sig tillträde till
hönshusen och dufslagen, i hvilka han anställer större förödelse än något annat djur,
med undantag af några samslägtingar. Han dödar då långt flera än han på en gång
kan förtära, ofta låter han. icke en enda slippa undan med lifvet, men då han
lemnar valplatsen, medför han endast ett af sina offer. På sådant sätt blir mården en
verklig förbannelse för alla smådjur och fruktas derför af dessa mera än något
annat rofdjur.

Efter nio veckors drägtighet framföder honan i slutet af mars eller början af
april 3 - 4 ungar i ett af mossa tillredt näste i ett ihåligt träd, mera sällan i ett
ekorre- eller skatbo eller en bergsklyfta. Med största ömhet vårdar hon familjen
och vågar ej .företaga några vidsträckta ströftåg, af oro att blifva beröfvad sin
afkomma. Redan efter få veckor följa ungarne modern på hennes promenader upp i
träden; muntra och viga springa de omkring på grenarne, men blifva vid minsta fara
varnade af den försigtiga modern och fly då med blixtens hastighet. Ungarne går
det ganska lätt att tämja; man uppföder dem till en början med mjölk och bröd,
sedan nied kött, ägg, honung och frukt. Lenz, som egde en ung skogsmård,
berättar, att denne helst åt foglar, men i brist härpå icke ratade annat kött, ej ens
ormar.

»Då mården», yttrar Lenz, »var nära fullväxt och utomordentligt blodtörstig,
gaf jag honom en gång en ormslå. Oaktadt han var ganska hungrig, närmade han
sig henne försigtigt och ryggade till baka vid minsta rörelse hon gjorde. Då han.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free