- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
208

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

208 ROFDJUR.

skjuta ned honom, och om man ej träffar, i allsköns rö ladda om igen, ty han rör
sig ofta icke nr fläcken och har sina ögon oaflåtligt rigtade på jägaren. De
framför honom stående föremålen taga hans uppmärksamhet så uteslutande i anspråk,
att han alls icke tänker på att undkomma.

Vid mårdjagt måste man hafva, en snabb och stark hund, som utan tvekan
hugger tag i djuret, hvilket plägar i yttersta raseri rusa på sin vedersakare och
härigenom ofta nog skrämmer en mindre god hund på flykten. Lättare går det att fånga
honom i enkom härtill förfärdigade saxar, som omsorgsfullt täckas. Till bete
användes vanligen ett brödstycke, stekt i lök, osaltadt smör och honung samt beströdt med
kamfer. Äfven begagnar man sig af en fälla, som utgöres af en lång, i ena änden.
Öppen och med en fallucka försedd låda. I hennes midt finnes det s. k.
trampbrädet och längst in en bur, i hvilken en lefvande kanin, dufva eller råtta är inspärrad.
Mården kryper nu in genom den öppna dörren och fångas då han vill gripa tag i
lockbetet, ty vid minsta rörelse på trampbrädet afgillras fällan.

Bland alla våra inhemska däggdjur lemnar skogsmården det dyrbaraste
pels-verket, hvilket i värde kommer zobelns närmast. Allt efter dess godhet betalas det
med 14 till 27 kronor.

Stenmården (Mårtes foina) skiljer sig från skogsmården genom
jemförelsevis kortare ben, mindre öron, kortare, gråbrun pels och hvit strupe. .Hannen blir
70 cm. lång, hvaraf något mera än J/s kommer på svansen. Han finnes i nästan
samma länder som skogsmården, i mellersta Europa och Italien (dock icke på
Sardinien), i England, Tyskland, Danmark (dock icke på Seland), mellersta Ryssland till
Ural, på Krim, i Kaukasus äfvensom i vestra Asien, särdeles Palestina, Syrien och
Mindre Asien. Nästan öfver allt, der han finnes, är han allmännare än
skogsmården och kommer oftare än denne fram till menniskans boningar, ja, man kan till
och med säga, att städer och byar utgöra hans älsklingstillhåll. Ensliga lador, stall,
gamla förfallna stenhusbyggnader, stenrös och vedstaplar invid byar tjena honom till
bostad. Till lynne och lefnadssätt öfverensstämmer han med föregående art. Honan
föder i april eller maj 3-5 ungar.

Zobeln (Mårtes zibellina, fig. 88) är ungefår af skogsmårdens storlek, men
skiljer sig från honörn genom sitt kägelformiga hufvud med stora öron, sina
jemförelsevis höga, starka ben och stora fötter, men framför allt genom sin dyrbara,
glänsande och silkeslena fåll, hvars skönhet och värde Ökas i den mån den är tätare,
mjukare och mera enfärgad, men i synnerhet ju mera utpregladt bottenhårets i
blå-grått skiftande färg drager i mörkbrunt. Denna bottenhårets fårg kallas af de
sibiriska pelshandlarne »vatten». De vackraste fållarne äro på ryggsidan svartaktiga,
på nosen svart- och gråmelerade, på kinderna grå, på hals och sidor rödaktigt
ka-staniebruna, på buksidan vackert höggula.

Zobelns ursprungliga utbredningskrets sträcker sig från Ural till JBehrings*-sund
och från Sibiriens sydgräns till inemot 68° nordlig bredd, äfvensom öfver ett icke
särdeles vidsträckt område i nordvestra Amerika, men har på senare tider betydligt
inskränkts. Den ifriga förföljelse, för hvilken han varit utsatt, har trängt honom
undan till nordöstra Asiens dystraste, bergiga skogstrakter, och då menniskan äfven
här, ofta med fara för sitt eget lif, hejdlöst jagar honom, drager han sig längre och
längre till baka och blir efter hand allt mera sällsynt. »I Kamtschatka», säger
S t eller, »voro vid halföns eröfring zoblar så allmänna, att invånarne utan ringaste
svårighet kunde betala sin skatt med deras skinn, ja, de utskrattade kosackerne, då
dessa gåfvo en knif för ett zobelskinn. Utan synnerlig ansträngning kunde en man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free