- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
210

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

210 ROFDJUR.

Jagten bedrifves företrädesvis från oktober till midten af november eller början af
december. I små sällskap samlas de oförvägna jägarne på jagtplatserna, der hvarje
parti har sin hydda. Hundarne måste under vägen draga slädarne, på hvilka
lifs-fÖrnödenheter för flera månader äro lastade. På skidor följer man zobelns spår, tills
man träffar hans bo eller får syn på honom sjelf; man utsätter fällor och snaror af
allehanda slag. Upptäcker inan en zobel, som dolt sig i en jordhåla eller i ett
ihåligt träd, så omringar man platsen med ett nät och jagar honom ut ur hans gömsler
eller ock fäller man trädet och skjuter flyktingen med pilar eller kula. Helst
begagnas fällor, i hvilka djurets skinn ej kan taga någon skada, men ofta nog finner
jägaren, att en närgången fjellracka eller något annat rofdjur förekommit honom och
tagit hand om det dyrbara bytet samt qvarlemnat endast några slarfver, liksom för
att åskådliggöra för honom, huru han kunnat förtjena 40, 50, ja, kanske 60
silfver-rubel, i fall han varit tillräckligt påpasslig. Då dessutom ingalunda sällan oväder
omöjliggör all tillsyn öfver fällorna, så vida man ej vill utsätta sig för en snart
sagdt viss död, så måste medgifvas, att zobeljagterna utgöra en kedja af idel mödor
och besvärligheter, och då ändtligen jägaren slutat sina strapatser för året, visar
det sig ofta, att utbytet af jagten knappast är stort nog för att betäcka
omkostnaderna.

Hitintills har man blott få gånger varit i tillfälle att försöka tämja zobelu.
I erkebiskopens i Tobolsk palats fans emellertid en zobel, som var så fullkomligt
tam, att man lät honom gå fritt omkring i staden. Om ett par andra tama zoblar
berättas det, att de muntert lekte med hvar andra, satte sig ofta upprätt for att med
desto större lätthet kunna slå till, sprungo lifliga omkring i buren, viftade med
svansen, då de voro belåtna, men morrade som hundvalpar, då de voro förargade.

I nordöstra och norra delarne af Nordamerika förekomma den Amerikanska
Zobeln (Mårtes americana) och F i skar m år d e n eller P eka nen (Mårtes
Pennan-tii)7 som båda lemna ett godt pelsverk.

*



Stinkmårdar. - Stiukmårdar (Foetor-ius) utmärkas genom ett framåt
starkt-afsmalnande hufvud med spebdg nos, korta, afrundade, tresidiga öron, smärt och
långsträckt bål, korta ben med långa tår samt rund, temligen långhårig svans af
icke fullt halfva kroppslängden.

Illern eller H il l er n (Foetorius Putorius, fig. 89, till höger) är ungefär 40
till 42 cm. lång, utojn den IG till 17 cm. långa svansen. Undre kroppsdelarne, benen
och svansen äro svartbruna, öfver midten af buken löper en otydligt begränsad,
rödbrun strimma, kinderna och nosspetsen, med undantag af den mörka näsan, öronens
kanter och klorna äro gulhvita, de långa morrhåren svarta, bakom ögonen finnes en
hvitaktig fläck, hvilken sammanflyter med ett föga markeradt band, som börjar under
öronen; för öfrigt är han. mörkbrun, med mer eller mindre frainstickande gul
bottenull. Många färgvarieteter förekomma, bland andra hvita eller helt och hållet gula.
Fallen är tät, men icke på långt när så fin och vacker som skogsmårdens. Honan
skiljer sig från hannen företrädesvis genom den rent hvita färgen på alla de ställen,
som hos honom äro gulhvita.

Illern bebor hela den tempererade zonen i Europa och Asien samt når till och
med ett stycke upp i den kalla. Om de nordligaste delarne af Skandinavien och
Ryssland, något nordligare än i jembredd med Finska viken, undantagas, förekommer
lian Öfver allt i vår verldsdel. I Asien är han utbredd öfver Tatariet ända bort till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free