- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
211

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

STINKMÅRDAK. 211

Kaspiska hafvet och öster ut genom hela Sibirien till Kamtschatka. Hvar helst han
finner tillräcklig föda, slår han sig tills vidare ned; derför uppehåller han sig på
slättlandet så väl som i bergstrakter, i skogar så väl som på - odlade fält, helst dock
i närheten af menniskans boningar. Sin bostad tager han i ett ihåligt träd, en
berg-skrefva, en öfvergifven räflya eller någon annan jordkula, som ban händelsevis
påträffar; i nödfall gräfver ban sjelf en håla. Dessutom håller han ofta till ute på
åkern bland den höga säden, i närheten af klippor, mellan pålverk, under broar, i
gamla murar, under trädrötter eller i täta häckar. O ni vintern tager han sin
tillflykt till byar och städer, der han inkräktar på kattens och stenmårdens jagtmarker
samt utvecklar inom hönshus, dufslag, kaningårdar och annanstädes, till föga fromma
for menniskan, en så nitisk verksamhet, att endast hans slägtingar härutinnan kunna
mäta sig med, näppeligen någon öfverträffa honom. Men å andra sidan är han också
ett nyttigt djur; blott landtmannen har sina höns, dufvor och kaniner väl instängda,
kan han vara ganska belåten med denne gäst, som fångar en ofantlig mängd råttor
och möss samt håller platsen kring husen väl ren för ormar, utan att fordra annan
lön för sin möda än en varm bädd i mörkaste vrån af en lada. Också åtnjuter
illern på somliga trakter ett visst skydd af landtmannen; ban är der lika gerna sedd
som han på andra håll är hatad.

Med fullt fog tillråder Lenz forstmännen att i skogen skona illern; här är han
nemligen på sin rätta plats och gör obestridligen mycket godt genom att ifrigt fånga
råttor och ormar, liksom på fälten genom att döda sorkar. Samme forskare anstälde
en mängd försök med halfväxta illrar, hvarvid det visade sig, att de med bästa smak
åto upp lefvande och döda grodor, ormslår, snokar och huggormar samt, egendomligt
nog, hvarken brydde sig om eller syntes lida af de senares bett. Utom kräldjur
förtär illern, liksom de öfriga mårdarne, alla djur han vågar anfalla, och blir
härigenom en fruktansvärd fiende till alla mullvadar, sorkar, råttor, möss, igelkottar, höns,
änder o. s. v. Grodor tyckas utgöra hans älsklingsföda, och han fångar dem ofta i
sådan mängd, att man kan finna flera dussin samlade i hans bo. I nödfall håller
han äfven till godo med gräshoppor och sniglar. Men ban idkar icke blott jagt
utan äfven fiske, hvilket tillgår på det sätt, att han ställer sig på lur vid bäckar
eller sjöar, der han i rätta ögonblicket som en pil dyker ned i vattnet och hugger
fisken med synnerlig färdighet. Dessutom förtär han. äfven honung och frukt. Hans
mordlust är ganska stor, men går dock ej upp emot mårdens. Så t. ex. dödar han
vanligtvis icke alla fjäderfäna i ett hönshus, dit han smugit sig in, utan anammar
det första bästa han stöter på och springer bort med det till sin kula; men han
förnyar besöket stundom flera gånger under samma natt. Mer än hans samarter
brukar ban hopa födoämnen i sitt bo, der man ofta finner en ganska ansenlig mängd
råttor, grodor, foglar, ägg o. d. Hans vighet gör det lätt för honom att försörja sig.

Alla hans rörelser ådagalägga snabbhet på samma gång som säkerhet; han är
en mästare i att hvar som helst bana sig väg och väl beräkna sina hopp, han ilar
ledigt öfver den osäkraste spång, klättrar, simmar, dyker, med ett ord, begagnar sig
af alla medel, som kunna vara honom till gagn. Dessutom är ban slug, listig,
varsam och misstrogen samt, om han angripes, modig och argsint, således synnerligen
väl rustad för röfverier i stor skala. I likhet med stinkdjuren försvarar han sig i
nödfall genom att utspruta en illa luktande vätska, och ban lyckas oftast att
derigenom hejda de förföljande hundarne. - Han är otroligt seglifvad; utan att taga
någon skada, kan ban störta sig utfor höga branter, han fördrager tåligt alla
smärtor och dukar under blott för de våldsammaste sår. Lenz omtalar en iller, som han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free