- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
213

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

STINKMÅEDAB. 213

på grund af sin länge qvarsittande obehagliga lukt, värderas långt mindre än det
för sina öfriga utmärkta egenskaper förtjenar. På senare tider har det likväl
kommit mera till heders och bäres utan motvilja af de mest finkänsliga damer. Af de
långa svanshåren gör man penslar, men köttet är fullkomligt oanvändbart och ratas
till och med af hundar ne.

Att Fretten (Foetorius Furo, fig. 89, till venster) endast är en genom
fångenskap och tämjande något förändrad afkomling af illern, gäller numera allmänt
bland naturforskare såsom afgjord sak. Man känner honom från äldsta tider, men
blott såsom tamdjur. Aristoteles omtalar honom under namnet Ictis, Plinius
kallar honom Viverra. På Balearerna hade en gång kaninerna så starkt förökat
sig, att man anropade kejsar Augustus om hjelp. Han ditsände några frettar, hvilka,
insläppta i kaninernas gångar, drefvo de förderfliga gnagarne i Jägarnes nät. Strabo
omtalar detta ännu omständligare. Spanien har knappast några andra skadedjur än
kaniner, hvilka äta upp örter, frön och rötter. Dessa djur hade utbredt sig i en så
oroväckande grad, att man måste i Rom bönfalla om hjelp. Man upptänkte olika
medel att förjaga dem; det bästa visade sig emellertid vara att med afrikanska
kattor (så kallas mårddjuren af alla äldre föriattare), hvilka med förbundna ögon
släpptes in i hålorna, drifva ut dem. Redan på niorernes tid hette fretten f ur o och hölls,
såsom Al b er t us Magnus uppgifver, ofta i Spanien såsom husdjur för samma
ändamål som ännu i dag.

Till kroppsbyggnad och storlek öfverensstämmer fretten ined illern; han är
visserligen något mindre och klenare, men detta gäller om nästan alla djur, som
lefva i fångenskap. Kroppen är 45 cm., svansen 13 cm. lång, således till storleken
föga skild från illern, med hvilken han äfven i sin benbyggnad väsentligen öfver-

C_7 ’ 4. G ö O

ensstämmer. I Europa träffas fretten nästan uteslutande som albino, d. v. s. med
hvit eller ljusgul, endast på buksidan något mörkare pels och ljusröda ögon. Blott
få äro mörkare och likna då illern. Det är en afgjord sak, att albinismen är ett
tecken till urartande, en omständighet som talar för, att fretten endast är en
varietet. Så mycket är säkert, att man icke kunnat uppvisa några väsentliga
skiljaktigheter mellan illern och fretten, tvärt om hafva alla de skäl, som anförts för frettens
sjelfständighet som art, visat sig ohållbara. Såsom de vigtigaste framhållas hans
ömtålighet och spensliga växt, fogliga lynne och tämjbarhet; men dessa äro lika
litet bevisande som de öfriga, ty alla albinos äro svaga och förlvlemade varelser.
Några zoologer påstå, att frettens hemland är Afrika, hvarifrån han utbredt sig öfver
Europa, men äro icke i stånd att anföra någon enda iakttagelse derom. Fretten
förekommer således endast i fångenskap eller som husdjur och brukas mest till
kanin-jagt, af engelsmännen äfven till råttjagt. Man inhyser de små djuren i lådor eller
burar, gifver dem ofta nytt hö och bevarar dem under vintern väl för köld.
Merendels uppföder man dem med mjölk och bröd, dock är färskt kött nyttigare för
dem. Enligt Lenz’ iakttagelser kan man äfven bespisa dem med grodor, ödlor och
ormar, en föda, som de tyckas värdera och som för öfrigt blir vida billigare.

Äfven till skaplynne likna fretten och illern hvar andra, dock är den förre
mindre liflig, men i blodtörst och rofgirighet ingalunda underlägsen den senare.
Till och med då fretten är mätt, rusar han med raseri på kaniner, dufvor och höns,
hugger dem i nacken och släpper icke sitt rof förr än det ligger liflost på platsen.
Blodet, som flyter ur såret, afslickar han med begärlighet, och äfven hjernan tyckes
vara honom en läckerbit. Enligt Lenz anfaller han oförskräckt och uppäter snokar
och ormslår, trots deras häftiga slingringar, äfven om han aldrig förut sett sådana

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free