Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214 EOFDJUK.
djur; deremot visar han sig mera försigtig mot huggormen, hvars bett visserligen
icke dödar honom, men gör honom sjuk och modstulen.
Sällan lyckas det att fullkomligt tämja fretten, dock har man exempel på att
en och annan följt sin husbonde som en hund och utan olägenhet lemnats lös; de
flesta veta dock ganska väl att njuta af sin frihet, om de väl sluppit ur sitt fängelse;
de uppsöka en kaninhåla, som under sommaren kan tjena dem till bostad, inom kort
blifva de folkskygga, och om man ej vid vinterns inbrott kan infånga dem, duka de
snart under, ty de äro allt för förklemade att kunna uthärda kölden.
Frettens läte är ett doft morrande, under smärta ett gält skrik. Det senare
hör man dock sällan, ty oftast ligger han hoprullad och tyst på sin bädd; blott då
mordlusten anfäktar honom, blir han liflig. - Efter 5 veckors drägtighet föder
honan i början af maj 5-8 ungar, som de första 2-3 veckorna äro blinda och med
största ömhet omhuldas af henne. Då de vid omkring två månaders ålder blifvit
afvanda, är rätta tiden inne att skilja dem från henne och dressera dem.
Fretten är en förträfflig kaniujägare, men den nytta han gör står icke i
något rimligt förhållande till omkostnaderna. Om morgonen vandrar man ut på denna
jagt och bär fretten med sig i en mjukt stoppad korg eller låda, stundom helt
enkelt i jagtväskan. Då man kommit till kaninkoloniens bo, insläpper man fretten i
hufvudröret och anbringar säcknät framför alla gångarne. Så snart kaninerna märka
honom, skynda de förskräckta ut ur boet, blifva fångade i näten och ihjelslagna.
Om rören äro någorlunda breda och kaninkolonien stor, hoppa de uppskrämda
djuren stundom med en sådan hastighet förbi fretten, att han ej hinner gripa dem.
Fretten sjelf brukar man förse med munkorg eller af fila hans tänder, så att han ej
mii kunna bita i hjel några af offren inne i kulan, och för att kunna få reda på
hvar han håller till, binder man en ringklocka om hans hals. Så snart han åter
visar sig vid rörets mynning, griper man honom, ty om han får gå till baka,
lägger han sig till hvila i boet, och då dröjer det ofta flera timmar innan han
kommer ut igen. Det är ganska vigtigt att vänja honom vid en viss signal, men om
han denna oaktadt icke vill återvända, söker man genom alla möjliga lockmedel
förmå honom att lemna kulan. Så t. ex. fastbinder man en kanin vid ett spö, som
man skjuter in i röret. Denna frestelse är för stark för en så blodtörstig sälle, han
biter sig fast i kaninen och får göra sällskap ut i det fria. - I England begagnar
man fretten mera sällan till kanin- än till råttjagt, eller ännu hellre till strid med
dessa ilskna gnagare. En f rett, som är dresserad endast för kanin jagt, är
emellertid alldeles obrukbar mot råttor, emedan han skrämmes af dem. Derför måste han
särskildt uppfostras härtill, hvilket tillgår så, att man till en början låter honom
försöka sig blott mot unga och svaga råttor och sålunda vänjer honom vid segerrika
strider; resten gör den medfödda blodtörsten. Den lilla röfvarens mod växer efter
hand, och slutligen hinner han en sådan skicklighet, att han i kampen mot jletta
villebråd åstadkommer verkliga underverk. Rö d w e 11 beskrifver en dylik drabbning
mellan stora råttor och en särdeles utmärkt frett. »Råttorna», yttrar han, »funnos
på en af ett meterhögt skrank omgifven fyrkantig plats af 2 till 3 m.
genomskärning. Fretten nedkastades midt ibland dem och började sitt värf med en
häpnadsväckande planmessighet. Några af de största råttorna voro fega uslingar, som
nästan genast gåfvo sig, under det att flera bland de mindre, som icke ens voro f
tillväxta, stridde med förtviflaus mod. Det var företrädesvis dessa, som ådrogo sig min
uppmärksamhet. Under kampen med dem erhöll fretteu flera gånger ganska
känbara bett, hvilka dock blott ökade hans raseri. Hans ögon gnistrade af vrede, den<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0234.html
