- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
220

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

220 EOFDJUK.

den tätaste safven, men så lätt går det ej att blifva qvitt den outtröttliga
förföljaren, hennes hårdt när bittraste fiende. Med hufvud och hals öfver vattenytan,
liksom en simmande hund, klyfver hermelinen med utterns snabbhet det i sjelfva
verket för honom främmande elementet och jagar med välkänd uthållighet den flyende
råttan. Hon är utan räddning förlorad, så framt ej slumpen står henne bi.

I maj eller juni föder honan 5-8 ungar i ett bo, som hon tillredt i någon
passande mullvadsgång eller på annat liknande ställe.

Man fångar hermelinen i allehanda fällor, ofta får man honom äfven i
råttfällor. Tagen såsom ung blir han särdeles tam och är då mycket rolig. Man har
till och med exempel på att han så fäst sig vid sin egare, att han följt honom som
en hund.

Hermelinens lif i fångenskapen har ypperligt skildrats af brukspatron Grill,
som härom yttrar bland annat följande: »Några dagar före julen 1843 erhöll jag
en hermelin, som blifvit fångad i en vedstapel. Han var iklädd sin fina vinterdrägt.
De mörka, runda ögonen, den rödbruna nosen och svarta svansspetsen stucko bjert
af mot den snöhvita fallen, som blott vid roten och inre hälften af svansen hade en.
vacker dragning åt svafvelgult. Det var ett näpet och ytterst lifligt djur. Jag
inhyste det till en början i ett stort, obebodt rum, der luften snart blef förpestad af
den för mårddjuren egendomliga stanken. Hermelinen ådagalade en beundransvärd
skicklighet i att klättra, springa och gömma sig. Utan ringaste ansträngning
klättrade han upp för gardinerna, och om han. nu på sin upphöjda plats blef skränidr
störtade han sig med ett ångestskri plötsligen ned till golfvet. Andra dagen sprang
han upp i kakemgnspipan och lät ej höra af sig förr än efter flera timmar, då han
framkom alldeles öfverhölj d med sot. Ofta kunde jag förgäfves söka efter honom
och fann honom slutligen der jag minst anade. Emedan rummet icke eldades-, lade
han snart beslag på en bäddad säng, der han åt sig utsåg en särskild hviloplats,.
hvilken han dock, så snart någon trädde in genom dörren, ögonblickligen lemnade.
Sängen blef emellertid hädanefter hans mest omtvckta gömställe. Vanligtvis tager

O i< O O CJ

han sin tillflykt dit, då man hastigt närmar sig honom, men tilltalar man honom
vänligt, och förhåller sig for öfrigt lugn, tvärstannar han ofta eller går nyfiket
några steg framåt, i det han sträcker ut sin långa hals och lyfter på ena framfoten.
Denna hans nyfikenhet är också så ökänd, att det bland allmogen blifvit ett
ordspråk: ’veslan blir glad, då man talar väl om henne’. - Om han anar oråd eller af
nå gon annan anledning vill vara rigtigt uppmärksam och se längre bort än det i
vanlig ställning är honom möjligt, sätter han sig upprätt på bakbenen. Då man
går fram mot honom, låter han, innan han tar till flykten, höra ett ilsket och gält
läte. - Då hermelinen på tredje dagen inspärrades i en stor bur och märkte att
han. ej kunde slippa lös, men å andra sidan var fullkomligt fredad, lät han ingen
komma i närheten utan att han sprang fram mot gallret, högg ilsket omkring sig
och var outtröttlig i att hastigt upprepa nyss nämnda läte, som nu hade mycket
tycke af en skatas skrattande. I, sitt fängelse är han icke ens rädd for hundenr
utan båda gläfsa efter hvar andra på hvar sin sida om gallret. Om man sticker
något föremål, t. ex. en handskfinger, in till honom, biter och sliter han häftigt deri.
Om han blir mycket arg - och härtill fordras icke mera än att han jagas upp från
sin hviloplats - reser sig hvarje hår på hans svans. I allmänhet är han mycket
ondsint. Musik tycker han ej om. Om man framför buren spelar gitarr,
springer han liksom vansinnig mot gallret och för ett hiskligt oljud så länge nian
fortsätter dermed. Han försöker aldrig att använda klorna till sönderslitande af sitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free