- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
226

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

deremot hans byte för stort att förtäras på en gång, gräfver han ned hvad han för
tillfället icke orkar med och gör sig en annan gång ännu en måltid deraf.
Samojederne tro, att han gräfver upp menniskolik och stundom lefver af dem. Också
förföljes han och dödas öfver allt, ehuru hans pels ingalunda värderas af alla
folkslag. Kamtschadalerne skatta honom emellertid särdeles högt och anse honom för
det skönaste af alla pelsverk; egendomligt nog är det just de af européerne minst
värderade hvitgula skinnen, som de anse för vackrast, ja, de äro öfvertygade om, att
himmelens gud – Bulutschei – bär rosomakadrägt. – Trots sin jemförelsevis
obetydliga storlek är jerfven ingalunda någon fiende att förakta. Han är nemligen
utomordentligt stark, vild och skicklig i att försvara sig. Man påstår, att till och
med björnar och vargar gå ur vägen for honom; de senare lära dessutom aldrig gifva
sig i delo med honom, säkerligen på grund af hans stank. Mot menniskan sätter
han sig till motvärn blott då han ser sig omöjligen kunna komma undan.
Vanligtvis tager han till flykten, så snart han varseblir en jägare; eftersätter man honom,
så klättrar han upp i ett träd eller på någon hög fjellspets, dit han vet att hans
vedersakare ej kan följa honom. På jemn, skoglös mark kunna dugtiga hundar snart
hinna upp honom, men han försvarar sig modigt och biter omkring sig med raseri.
En ensam hund kan omöjligen besegra honom, och ganska ofta faller det sig svårt
äfven för flera i förening.

I maj månad framföder honan 2-3, sällan 4 ungar på en mjuk och varm bädd,
som hon redt sig i ett ihåligt träd eller i någon djup bergklyfta. Lyckas man fånga
helt späda ungar, kunna de ganska lätt tämjas. Genberg uppfödde en jerfunge
med mjölk och kött och förstod att göra honom så tillgifven, att han äfven utom
hus följde efter honom såsom en hund. Men med åren blef han vild, så att han
t. ex. en gång tog sig före att bita en stor hund med sådan häftighet, att den senare
säkert fått släppa till lifvet, om man ej skilt dem åt. Dock var han, äfven sedan
han blifvit äldre, road af att leka med bekanta personer.

*



Den andra underfamiljen bilda Uttrarne (Lutrina), som utmärkas af en
långsträckt bål med låga ben, platt hufvud med trubbig nos, små framstående ögon
och korta, runda öron, väl utbildad simhud mellan tårna, lång, tillspetsad, mer eller
mindre hoptryckt svans och kort, slätt, glänsande hår. Tassarne hafva fem tår, af
hvilka de båda mellersta äro blott föga längre än de på sidorna. Någon körtelsäck
i analtrakten finnes icke, men deremot mynna två körtlar vid anus. Skelett och
tandbyggnad likna de öfriga mårddjurens, dock är den sista kindtanden större och
mera qvadratisk, likaså är den ovanligt platta skallen med bred hjernskål, hopträngd
panna och kort nosdel utmärkande. – Uttrarne uppehålla sig i floder och haf och
äro spridda öfver nästan hela jordklotet, med undantag af Nya Holland och den
högsta norden. Då de någon gång aflägsna sig från sitt element, är det endast för att
uppsöka ett annat vattendrag. De simma och dyka mästerligt samt kunna ganska
länge hålla sig under vattnet; oaktadt benen äro korta, springa de temligen fort,
äro starka djerfva, modiga, förståndiga och låta tämja sig, men äro nästan öfver allt
utsatta för menniskans ifriga förföljelser, emedan de tillfoga henne vida större skada
än som uppväges af deras dyrbara pelsverk.

Fiskuttrar. – Europas enda art, Fiskuttern (Lutra vulgaris, fig. 94), är ända
till 1,20 m. lång, hvaraf 40 till 43 cm. komma på svansen. Öronen kunna tillslutas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free