- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
230

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

230 ROFDJUR.

på mig, gömde sig med förkärlek i min barm och tittade fram med hufvudet ur den
tillknäppta öfverrocken. Då han blifvit större, behöfde jag endast hvissla såsom en
utter och ropa honom vid namn, för att få honom att lemna till och med dammen,,
i hvilken han med stort nöje brukade simma omkring, och skynda till mig. Efter
högst obetydlig undervisning hade han lärt sig apportera, sitta samt stupa
kullerbytta 5 å 6 gånger å rad; dessa konststycken utförde han särdeles gerna och till
stort nöje för oss. Hans mest omtyckta lekkamrat var en temligen stor tax».

Att dressera en tam utter till fiske är ganska lätt. Man uppföder honom med
mjölk och bröd samt låter honom aldrig smaka fiskkött. Då han blifvit någorlunda
stor, kastar man framför honom en läderbit, formad som en fisk, och söker förmå
honom leka härmed. Sedermera kastas bulvanen ut i vattnet och utbytes slutligen
mot en verklig, död fisk, med hvilken samma experiment upprepas. Härefter
släpper man lefvande fisk i en stor så och låter uttern komma dit. Sedan han
genomgått en sådan lärokurs, är han färdig att skickas ut på fångst i dammar, sjöar och
floder; om nian icke förlorar tålamodet, kan man till och med förmå honom att i
sällskap med en hund följa med äfven på fogeljagt, liksom denne simma ut i
vattnet och apportera änder, som man skjutit; ja, man har äfven exempel på att han
dresserats till att vakta saker.

»En jägare», berättar Wood, »egde en mycket tam utter. Så snart man
ropade hans namn, svarade han ögonblickligen och åtlydde kallelsen. Redan i
ungdomen visade han sig utomordentligt förståndig, med åren tilltogo hans läraktighet
och tamhet i otrolig grad. Han sprang fritt omkring och fick fiska, när och hvar
han ville. Stundom försåg han ensam köket med fisk och var då oftast ute hela
natten, men om morgonen fans han alltid på sin post. Det uppväckte allmän
förvåning att se honom i all vänskap lefva till sammans med Jagthundarne. Hans
anseende som skicklig fiskare växte med hvar dag i trakten, och mer än en gång
an-höllo grannarne att få låna honom på ett par dagar, så att också de kunde få sig
ypperlig fisk.»

Emedan uttern är ett af våra värsta skadedjur, är han ständigt utsatt för en
hänsynslös förföljelse; men han är allt för listig för att man skulle kunna använda,
hvilket jagtsätt som helst. Sällan lyckas det om sommaren fålla honom på
stånd-skytte, ty med sitt fina väderkorn upptäcker han snart, att en menniska ar i
närheten, och håller sig då undan. Vintertiden kan man deremot med största fördel
använda denna jagtmetod, företrädesvis vid isvakar. Oftast fångar man honom i med
vattenväxter fullständigt täckta saxar, som man utsätter 5 cm. under vattnet på
ställen, der han plägar gå upp. En och annan gång inträffar det, att uttern, under
sina hejdlösa förföljelser mot fiskarne, förirrar sig in i en rysja, der han snart blir
qväfd, då han icke nog hastigt kan finna utgången. Stundom kan man öfverraska
honom, då han stiger upp på land; dock äro hundarne föga benägna att följa hans
spår, emedan de dels plågas af hans utdunstning, dels äro rädda för hans bett. Då
han kommer i trångmål, är han nemligen en ganska farlig motståndare, som biter
ilsket omkring sig och kan farligt nog såra sina vedersakare. På större sjöar och
dammar förföljer man uttern i båt och skjuter honom så snart han kommer upp till
ytan för att hemta frisk luft. Af de från honom uppstigande luftblåsorna kan
jägaren lätt se i hvilken rigtning han simmar. I floder, som äro rika på uttrar, plägar
man äfven fånga dem på det sätt, att man spänner nät tvärs öfver vattendraget och
derefter släpper hundarne. Karlar, beväpnade med bössor och spjut, stå vid nätens
ändar eller gå om möjligt ut i vattnet, åtföljda af hundarne, och försöka fälla villebrådet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free