- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
233

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HAF SUT TRÄR.

233

stor. Han bör obestridligen anses för ett amerikanskt djur och endast som en gäst
och främling vid Asiens kuster, der han uppehåller sig i det s. k. bäfverhafvet
under 56-50 breddgraden, hvarest de båda verldsdelarne äro skilda endast af en kan
hända 50 mil bred kanal, hvilken för öfrigt är uppfyld af öar; dessa hafva
möjliggjort hans invandring till Kamtschatka, ty dem förutan torde han ej hafva kunnat
fortskaffa sig öfver det vidsträckta hafvet.

»Då vi kommo till Behringsön, voro hafsuttrarue derstädes allmänna. Vi jagade
dem på följande sätt: vanligtvis om aftonen eller under natten gingo vi ut två, tre
eller fyra i sällskap, beväpnade med långa, starka björkstörar, och ströfvade så tysta
som möjligt utmed stranden mot vinden, uppmärksamt seende omkring oss. Då vi
upptäckte en hafsutter, som låg och sof, närmade sig en af oss försigtigt och kröp
varsamt framåt, medan vi öfriga spärrade utterns väg till hafvet. Så snart man
kommit så nära, att man med ett enda skutt kunde hinna fram till honom,
anföll man plötsligt och sökte döda honom genom upprepade slag på hufvudet. Men
flydde han innan man kunde nå honom, så jagade honom de öfriga från hafssidan
inåt land och inneslöto honom inom en allt trängre krets, tills han, oaktadt all sin
snabbhet och uthållighet, ändtligen blef utmattad och lätt kunde slås i hjel.
Anträffade vi, såsom ofta hände, en hel flock, så utsåg hvar och en af oss sina offer,
och då gick det raskare. Till en början behöfdes icke synnerlig list eller
skicklighet, emedan de i allsköns rö lågo den ene invid den andre utefter hela stranden.
Men det dröjde icke länge innan de kommo under fund med våra onda afsigter, och
sedan iakttogo de den största vaksamhet och försigtighet, då de gingo upp på land.
Då sågo de sig noga omkring, satte upp nosen och vädrade åt alla håll, och när de
sent omsider vågade lägga sig ned, rusade de ofta förskräckta strax upp igen,
spejade uppmärksamt ännu en gång eller skyndade till baka till hafvet. Då de
förekommo i flock, voro alltid vakter utstälda åt alla väderstreck. Icke sällan voro de
gemena fjellrackorna äfven här oss till förargelse; de väckte nemligen upp uttrarne
ur deras sömn eller höllo dem ständigt vakna. Derför måste vi allt jemt uppsöka
nya jagtmarker och vandra längre och längre bort; en mörk natt måste vi föredraga
framför en månljus, stormen-framför lugnet, för att komma åt dessa djur, hvilkas
kött utgjorde vår enda föda. Oaktadt alla dessa svårigheter ihjelslogo vi dock från
6 september 1741 till 17 augusti 1742 öfver 700 stycken och förde deras pelsar
såsom segertecken med oss till Kamtschatka. Men emedan man ofta onödigtvis och
blott för fallens skull dödade dem, ja, till och med icke sällan lät dem qvarligga på
platsen med hull och hår, i fall skinnet icke var tillräckligt svart, så blefvo de snart
så sällsynta, att vi fram på våren, då provianten tagit slut, måste gå ända till 50
verst långt bort från våra bostäder, innan vi kunde få syn på någon hafsutter. Nu
hade vi gerna hållit till godo med skalar, men dessa voro allt för sluga för att våga
sig upp på land, och vi ansågo för en synnerlig tur, om det lyckades någon af oss
att fälla ett sådant djur.»

Man kan just ej beskylla någon medlem af mårdfamiljen för att sprida vällukt
kring sig; tvärt om finna vi redan bland dem, som bebo vårt land, sådana, som af
en och annan kallas stiukdjur, och detta med full rätt. Men hvad är väl vår iller
i jemförelse med de arter, som lefva i Amerika och Afrika; dessa äro de verkliga
stinkdjuren. Ingen stank i verlden lär i vämjelighet och varaktighet kunna mäta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free