- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
234

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

234

ROFDJUR.

sig med den, som dessa till det yttre så sirliga djur förmå utbreda. Oaktadt sin ringa
storlek äro de så mägtiga fiender till menniskan, att de fullkomligt omöjliggöra allt
umgänge för den, som de bespruta, och vålla honom dymedelst ett obehag utan like.
De äro i stånd att göra ett helt hus obeboeligt och ett med dyrbara varor fyldt
magasin alldeles värdelöst.

Grays tredje underfamilj, Stinkdjuren (Mephitina), skiljer sig från
gräf-lingarne genom märkbart smärtare bål, lång, täthårig svans och ett i förhållande till
kroppen litet och spetsigt hufvud med naken och tjock, liksom tippsväld nos. De
skarpa ögonen äro små, öronen äro korta och afrundade, benen korta, tassarne
måttligt stora med till hälften nakna sulor och fem nästan alldeles sammanväxta tår,
försedda med temligen långa men ingalunda starka, svagt krökta klor. Pelsen är
till grundfärgen svart, tecknad med hvita band. - Stinkkörtlarnes inre visar, enligt
H ens el, en hålighet af en hasselnöts storlek, hvars väggar bildas af ett körtellager
och ett der utanpå liggande starkt muskellager; de öppna sig i ändtarmen. I håligheten
samlas en gul, oljeartad vätska, som djuret efter behag medelst muskelns
sammandragning förmår utspruta flera meter långt, och som först bildar en tunn, gul stråle,
men snart upplöses i ett fint duggregn, hvarigenom en större yta kan besprutas.
Hos äldre djur och hannar säges denna fruktansvärda saft vara starkare än hos unga
djur och honor, äfvenså lärer dess verksamhet ökas under parningstiden. -. Såsom
egentliga skogsdjur kan man ej anse stinkdjuren; framför urskogen föredraga de
steppartade trakter, i Amerika Camposområdet, i Afrika steppen. Dagen tillbringa
de i ihåliga träd, bergklyftor eller jordhålor, som de sjelfva gräfva sig; mot natten
blifva de lifliga och skutta med mycken rörlighet omkring för att göra byte. Deras
vanliga föda består af maskar, insekter, larver, grodor, foglar och däggdjur, dock
förtära de äfven bär och rötter. Blott om de retas eller skrämmas, anlita de sin
döfvande körtelafsöndring för att jaga fienden på flykten; också ega de i denna vätska
ett kraftigare vapen än något annat djur besitter. Till och med de blodtörstigaste
och rofgirigaste’kattdjur förmå de att hålla på behörigt afstånd, och endast de
yppersta hetshundar, som beväpna sig med ett visst dödsförakt sedan de en gång
blifvit besprutade, äro för stinkdjur en farliga motståndare.

Stinkdjur. - De egentliga Stinkdjuren (Mephitis) bebo Amerika och likna
hvar andra fullkomligt till lefnadssätt, hvarför det kan vara nog att endast taga ett
par af dem i närmare betraktande.

Stinkdjuret, brasilianernes Surilho (Mepliitis suffocans, fig. 96), som blott
har 32 tänder, medan de .öfriga stinkdjuren hafva 34, och derför äfven fått bilda ett
eget underslägte (Thiosmus), har en kroppslängd af 40 cm. och en svanslängd af
28 cm. Det täta, långa och rika, på sidorna 3, på ryggen 4, på svansen 7 cm. långa
håret vexlar enligt Hensel från svartgrått och svartbrunt till glänsande svart. På
pannan begynna två hvita band, som vanligen löpa åtskilda till en fingers bredd
fram mot svansroten, men stundom blott räcka till ländtrakten eller till och med
kunna saknas, i hvilket fall djuret är rent svart. Svansen är for det mesta hvit,
men stundom äfven helt svart. Surilhon bebor största delen af Sydamerika.

I Nordamerika ersattes surilhon af Chingan (MepJiitis varians), af 40 cm.
kroppslängd med lika lång svans. Pelsens bottenfärg är svart, och från nosen löper
en enkel, smal, hvit strimma, som på pannan utvidgar sig till en fyrkantig fläck>
blir bredare på halsen och öfver bogarne delar sig i två breda band, hvilka åter
förena sig vid svansroten. Hennes geografiska utbredning är ganska vidsträckt,
talrikast träffas hon i granskapet af Hudsons bay och sprider sig härifrån mot söder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0254.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free