- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
238

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

238

KOFDJITR.

Den bekante svenske naturforskaren Sparrman berättar i sin »Resa till
Godahopps-udden, södra polkretsen etc. åren 1772-1776» om ratelns bijagter rätt
underhållande saker, hvilka dock äro grundade endast på uppgifter af hottentotter och
holländska nybyggare. Af denna skildring låna vi följande: »Uti denna del af Africa
finnes en ansenlig mängd med hål och gångar under jorden, dels bebodda, dels förut
tillredda af Hystrix cristata, en sort Mus Jaculus eller Jerbua capensis, Jackaisar,
Mullvadar, Sus JEthiopicus samt flere species Viverrce. Litet inom öppningen af
sådana hålor, och till en del igenfallne gångar, pläga Bien oftast göra deras nästen,
hälst emedan dertill tjenlige träd sällan finnas. Rateln, en art af Vesel eller
Gräf-svin, vet så väl som Hottentotten, Caffern och Capske Bonden, att följa en liten
Fogel, som småningom under sitt lackande läte, ’cherr-cherr-cherr’, flyger och leder
föl-jaren till Bi-nästet. Denne Fogel och egennyttige Bi-förrädare, som jag ock flere
gånger haft att tacka för Håning i öknen, är den lilla Cuccuhis indicator. -
Likasom Ratelns hår äro sträfva, så är dess hud seg och Djuret sjelft segslitet.
Coloni-ster och Hottentotter påstå, att man knappt kan slå ihjäl det, om icke med rätt
många och starka slag öfver nosen. Fördenskull plär man nödgas skjuta ihjäl detta
Djur, eller sticka det med knif. Ratelns korrta ben tillåta honom ej att löpa undan
för Jagt-huudarna, men han är i stånd att dugtigt bita och klösa dem ifrån sig, och
är han väl sköldad for deras bett med sin sega hud; ty då hunden vill bita honom,
kan han allenast få tag i det sega skinnet, som då ger sig från kroppen eller
köttet, hvilket berättas ligga löst ifrån skinnet, liksom inom en säck, så att om en karl
fattar honom bakuti halsen, ehuru tämligen nära hufvudet, skall han ändå vara i
stånd att vända sig, liksom inom sitt skinn, och bita den i armen, som fattat honom.
Det är besynnerligt, att flere Hundar, som sarnfält äro i stånd att rifva ett
medelmåttigt Lejon i stycken, sägas stundom nödgas lemna Rateln allenast till utseendet
död. Det är åtminstone visst, att på det skinn af en Ratel, som jag medbragt, skall
inan knapt se det genombitet, ehuru den blifvit fångad och sargad af flere Hundar.
Månne Naturen, som ämnat Rateln till Biförstörare, begaf vät honom med så mycket
segare hud än de andre Yiverrse, allenast för att kunna afvärja bistyng? - De
Bi-nästen, som äro uppe i träden, hafva ej att frukta for Rateln; i harm och illska
öfver sitt onyttiga uppsökande af sådana Bin, plägar han gnaga eller bita i trädets
.- -stam, och dessa bett äro säkra märken för Hottentotterne, att finna ett Bi-näste uppe
i trädet. Jag skulle sjelf mycket tviflat, om alla ofvannämnde Ratelens egenskaper,
om jag ej härom inhämtat alldeles öfverensstämmande berättelser från flere forfarne
Bönder och Hottentotter i särskilda Landskaper boende».

Men honungsgräflingeii nöjer sig ej med endast honung, han vill dessutom,
såsom nyss nämndes, hafva mera kraftig föda. Af denna anledning aflägger han,
så ofta omständigheterna det medgifva, besök i hönsgårdarne, der han anställer
förskräcklig förödelse; också anses han för en af de tama fjäderfänas värsta fiender.
Äfven han försvarar sig genom utsprutande af en stinkande vätska. Infångad såsom
ung, blir rateln ganska tam och bereder sin egare stort nöje genom sina klumpiga

och tokroliga rörelser.

Stinkgräflingar. - Stinkgräflingarne (Midaus) hafva en undersätsig bål,
en kort med långa hår besatt svansstump, mycket långsträckt hufvud med nosen
utdragen till ett tryne. De korta, aflånga öronen äro gömda under håret; de låga och
starka benen hafva medelstora tassar, af hvilka de främre äro dubbelt så långa som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0258.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free