- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
239

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

l

STINKGRAFLINGAR.

239

de bakre och hafva tårna sammanväxta med hvar andra ända till sista leden; alla
-äro beväpnade med starka gräfklor. Tändernas antal är 34; utom fram- och
hörntänder finnas på hvarje sida 2 mellantänder i öfver-, 3 i underkäken och 2
kindtänder. Vid ändtarmens mynning sitta körtlar, som kunna starkt sammantryckas af
en ringmuskel och dervid utspruta sitt innehåll.

Stinkgräflingen (Midaus meliceps, fig. 98), hinduernas »Teladu» eller
»Tela-gon», »Segung» på Java, »Tellego» på Sumatra, hvilka namn beteckna ett stinkdjur,
är ett litet djur af 37 cm. längd, hvaraf 2 cm. komma på stubbsvansen. Med
undantag af bakre delen af hufvudet är kroppen mörkbrun med en hvit strimma, som
sträcker sig långs efter ryggen ända till svansspetsen; undra sidan är dock något
ljusare än den öfra. Den täta, långhåriga fallen, som består af en silkeslen
botten-ull och borstlika hår, antyder, att djuret lefver i kallare trakter, i högländer.
Synnerligen långt är håret på sidorna och i nacken, der det bildar ett slags man.

Den resande naturforskaren Hor s f i el d är den förste, som gjort oss bekanta
med detta så väl genom kroppsbildning som lefnadsvanor och vistelseort märkvärdiga

B^ig. 98. Stinkgräfling (Midaus méliceps). */5 af nät. st.

djur. Det bebor uteslutande högländer, som ligga mer än 2000 m. öfver hafvet,
men vid sådan höjd förekommer det lika regelbundet som vissa .för denna region
karakteristiska växter. Alla bergsboarne känna till stinkgräfiingen och hans
egendomligheter, nere i dalen deremot vet man lika litet om honom som om främmande
länders djurverld. I Batavia, Samarang och Surabaya skulle man förgäfves fråga
efter honom, oaktadt närliggande fjellryggar, på hvilka många toppar hinna till
nämnda höjd, utgöra hans hemland. På högslätten odlar man europeiskt korn,
potates m. in.; dessa växter utgöra hans egentliga föda. Med stor omsorg och
skicklighet tillreder han åt sig på ringa djup under jordytan en håla, der han hvilar hela
dagen igenom; med nattens inbrott begifver han sig ut på jagt.

Emedan alla stinkgräflingens rörelser äro långsamma, fångas han utan
svårighet af infödingarne, som ingalunda sky honom, utan till och med äta hans kött.
Under sitt vistande i Prahu’s fjälltrakter önskade Horsfield för vetenskapliga
undersökningar erhålla några stinkgräflingar; så snart infödingarne fått kännedom
härom, förde de sådana till honom i den myckenhet, att han snart icke kunde taga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0259.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free