- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
240

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

240

ROFDJUR.

emot flera. »Man försäkrade mig», säger han, »att teladuns kött är särdeles
välsmakande, blott man hastigt dödar honom och med största möjliga skyndsamhet
bortskär stinkkörtlarne, så att de ej hinna meddela köttet sin helvetiska stank. Min
jägare berättade mig dessutom, att djuret icke kan spruta sin stinkande vätska längre
än på sin höjd 60 cm. Denna är klibbig och särdeles flygtig, så att hon
understundom förpestar hela nejden kring en by; i närmaste granskapet verkar hon till och
med så häftigt, att personer, som icke hinna undan, afsvimma. Stink djuren i
Amerika skilja sig från teladun blott genom förmågan att kunna kasta sin vätska längre.
Stinkgräflingarne hafva ett lugnt och fogligt lynne samt kunna ganska lätt tämjas,
om de fångas unga.»

#

Gräflingar. - Gräflingen är mönsterbilden för en sjelfvisk, misstänksam,
nyckfull och, så att säga, mot sig sjelf fiendtlig varelse, oaktadt å andra sidan man icke
kan förbise den nytta, som detta egendomliga rofdjur gör. Bland de större
europeiska rofdjuren är gräflingen det minst skadliga, och likväl förföljes han lika hätskt
som vargen och räfven, utan att ens i jägaren till yrket finna en försvarare. Man
gör honom allt upptänkligt obehag och förfång, ingen hyser miskund med honom;
men vid närmare betraktande skall man finna, att gräflingens dåliga rykte beror helt
enkelt på hans egendomliga lefnadssätt. Visserligen är han en trumpen enstöring,
som skyr både menniskor och djur och som följaktligen också saknar förmåga att
tillvinna sig andras välvilja. För min enskilda del måste jag dock tillstå, att jag
alldeles icke finner något motbjudande i hans sällskap, tvärt om har jag häraf haft
ganska stort nöje,

Gräflingslägtet (Meles) karakteriseras af stark kroppsbyggnad, tjock hals
och långsträckt hufvud med utdragen, spetsig nos, små ögon, korta men tydliga Öron,
nakna fotsulor, starka klor på framfötterna, kort, temligen långhårig svans, tät, sträf
fäll samt strax ofvanför anus en tvärliggande fördjupning, som innehåller en
körtelsäck. Beträffande tandbyggnaden, som består af 38 tänder, af hvilka dock den
främsta mellantanden vanligen bortfaller, förtjenar anmärkas, att knöltanden i öfverkäken
är särdeles stor i förhållande till roftanden, hvaraf man kan sluta till, att
gräflin-garne icke äro synnerligen roflystna.

Vår europeiska Gr af lin g (Meles Taxus, fig. 99) har en längd från nosen till
svansroten af 75 cm., svansen är 18 cm. lång, höjden öfver manken utgör omkring
30 cm. Hela hans kropp är betäckt af sträfva, glänsande, ganska långa hår.
Färgen är på ryggen skymlig genom en blandning af svart och hvitt, hvarje hår är
nemligen vid roten gulaktigt, på midten svart och i spetsen gråhvitt; sidorna och
svansen visa någon dragning åt rödt, undre kroppsdelarne och benen äro svartbruna,
hufvudet är hvitt och liar på hvardera sidan ett temligen bredt, svart band, som
börjar vid nosen, omsluter ögat och går öfver örat bort emot nacken, dei%det småningom
försvinner. Honorna skilja sig från hannarne genom sin ringare storlek samt genom
ljusare färgton, beroende på den ljusa bottenullen. Ganska sällan träffar man helt
och hållet hvita afarter, och ännu sällsyntare sådana, som på hvit botten hafva
ka-staniebruna fläckar.

Gräflingen förekommer öfver hela Europa, med undantag af ön Sardinien och
det nordligaste Skandinavien norr om Jemtland; i Asien från Syrien genom
Georgien och Persien ända bort till Japan och i Sibirien intill Lena. Han lefver ensam
i jordhålor eller s. k. gryt, som han sjelf med sina starka, krokiga klor utgräfver

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free