- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
242

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 5:e Familjen: Mårddjur (Mustelidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

242

ROFDJUR.

hon stundom befinna sig ända till 5 m. under ytan, och då gå oftast åtskilliga för
luftvexlingen befordrande afsedda rör lodrätt uppåt. Helst ser gräflingen att han
får anlägga sin bostad i en bergklyfta, enär han der åtnjuter största möjliga lugn
och säkerhet. I sin håla tillbringar han största delen af sitt lif; endast nattetid
företar han längre Utflygter. I ensliga skogar går han dock äfven under högsommaren
ut under de senare eftermiddagstimmarne.

Särdeles intressanta meddelanden erhöll Tschudi af en jägare, som hade den.
sällsynta turen att under en längre tid få betrakta gräflingen ute i det fria. Jägaren
besökte gång efter annan en gräflingkula, som låg vid randen af en bergklyftar
men obehindradt kunde beskådas från motsatta sidan. Oaktadt rören synbarligen,
flitigt anlitades, var den framför hufvudingången uppkastade jorden slät och jemn
som ett golf och så tilltrampad, att man ej fann några spår, af hvilka man kunde
sluta till de innanför boende djurens ålder. Då gynsam vind var rådande, smög sig
jägaren från motsatta sidan fram till kulans granskap och såg der en gammal
gräf-ling, som, försjunken i sig sjelf, slagit sig ned i det fria och för öfrigt tyckte»
må ganska bra i solbaddet. Detta val af h viloställe var ingalunda någon
tillfällighet, ty så ofta jägaren vid fullt dagsljus besökte stället, fann han djuret ligga i
solen. Under ljuflig overksamhet tillbragte det sin tid; än satt det och stirrade med
allvarsam uppsyn rundt omkring sig, än betraktade det uppmärksamt något särskildt
föremål och vaggade makligt af och an med öfre delen af kroppen. Detta
njutnings-rika lugn blef dock allt emellanåt afbrutet af blodtörstiga parasiter, men strax voro
klor och tänder till reds att göra processen kort med fridstörarne, och med ökadt
behag njöt han sedan å nyo af solstrålarnes glöd, i det han intog de beqvämaste
ställningar, vändande än sin breda rygg, än sin välfylda mage mot värmekällan.
Snart känner han sig dock föranlåten att afbryta detta angenäma tidsfördrif, han
har fått något i näsan, som oroar honom, han sätter henne högt i vädret och
vänder sig åt alla håll, utan att kunna upptäcka, hvarifrån faran hotar. Dock synes
honom försigtighet vara af nöden; han går till baka ned i sin håla.

Endast under parningstiden lefver gräflingshanneii till sammans nied sin honar
eljest bor han alltid ensam i lyan, utan att umgås hvarken med sin hona eller
med andra djur. I gamla rymliga lyor påtvingar icke sällan räfven honom sitt
sällskap, men begge djuren bry sig litet om hvar andra, och räfven bor då regelbundet
i den öfre, gräflingen i den undre delen af lyan. Att räfven skulle fördrifva
gräflingen från hans bo genom att lägga sin stinkande spillning i det samma, är en af
senare iakttagare vederlagd jagar historia.

Gräflingens rörelser äro särdeles långsamma och klumpiga, gången släpande och
tung; icke ens då han springer, hinner han synnerligen fort undan, man påstår till
och med, att en god fotgängare kan hinna upp honom. Han gör ett egendomligt
intryck; i början tror man sig snarare hafva ett svin än ett rofdjur framför sig.
Äfven hans grymtande påminner om svinets. - Vår och sommar består hans föda
företrädesvis af rötter, helst björkrötter, men också af ek- och bokållon samt tryffel, der
han kommer Öfver någon. Här och der söker han reda på ett humle- eller
getingbo och gör sig en läcker måltid af de söta honungskakorna, utan att bry sig mycket
om de förgrymmade insekternas styng; hans yfviga fall, tjocka hud och det derunder
liggande betydliga fettlagret skydda honom fullständigt. Sommartiden torde han.
hufvudsakligast lifnära sig af allehanda insekter, sniglar och daggmaskar. Om hösten
håller han till godo med nedfallen frukt, rotfrukter och fogelungar, men försmår
icke mindre däggdjur (t. ex. ungharar, möss, mullvadar m. fl.), ödlor, ormar eller

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free