- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
246

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 6:e Familjen: Björndjur (Ursidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hans område från Spanien till Kamtschatka och från Lappland och Sibirien till
Atlas, Libanon och norra Himalaya. I Eluropa bebor han ännu alla de högre
bergskedjorna, likaså finnes han i hela norra och mellersta Asien med undantag af de öde
stepperna. I Ryssland, Sverige – i synnerhet i Norrbotten, Jemtland och
Herjeådalen, norra Dalarne samt vissa delar af Vesterbotten –, Norge, Siebenbürgen och
Donauländerna, Turkiet och Grekland är han temligen allmän, ehuru han mer och
mer aftagit i antal på senare år; icke heller är han sällsynt i Krain och Kroatien
äfvensom de bergiga delarne af Spanien och Italien, deremot har han blifvit ganska
sällsynt i Schweiz och Tyrolen, nästan alldeles försvunnit ur Frankrike samt helt
och hållet utrotats i Tyskland, Belgien, Holland, Danmark och Storbritannien. Han
trifves bäst i stora, otillgängliga, ensliga skogar, som äro rika på bär och der han
under trädrötter, i ihåliga stammar, i klyftor och mörka, ogenomträngliga snår och
i kärr med torra fläckar kan erhålla skydd och tillflyktsorter.

Björnens rörelser se klumpigare ut än de verkligen äro; han springer ganska
hastigt och hinner snart upp en menniska, liksom han ofta länge nog förföljer ett ej
allt för snabbt villebråd, hvilket han dock slutligen upphinner. Blott i februari, då han
ömsar skinnet på fotsulorna, går han illa, för öfrigt klättrar och simmar han väl och
gerna. Af hans sinnen synes lukten vara bäst utvecklad, äfven hörseln är god,
synen deremot temligen dålig, men smaken bättre utbildad. Om hans förståndsgåfvor
har man alltid fält gynsamma omdömen. »Intet annat rofdjur», säger Tschudi,
»är så tokroligt, godlynt och älskvärdt som Nalle; hans sinne är öppet, utan spår
af bakslughet och falskhet. Hans list och uppfinningsgåfva äro svaga. Hvad räfven
söker vinna med slughet och örnen med snabbhet, tillegnar sig björnen genom öppet
våld. Han liknar visserligen vargen i otymplighet, men är ej så rofgirig, icke så
glupsk, rå och vedervärdig. Han ligger aldrig länge på lur och söker ej att anfalla
jägaren bakifrån. Han brukar ej genast sina fruktansvärda tänder, utan krossar först
sitt byte med sina väldiga ramar, och öfver hufvud spårar man ingen blodtörst hos
honom. I hela sitt uppträdande visar han långt mera nobless, något vida mera
tilltalande och menniskovänligt än den vederstyggliga vargen.» Jag kan dock icke
instämma i denna karaktersteckning. Björnens uppträdande är visserligen komiskt,
men han är ingenting mindre än godmodig och älskvärd, äfvensom endast då modig,
när han ej har någon annan utväg; tvärt om är han ringa begåfvad på förståndets
vägnar, temligen dum, likgiltig och trög. Han är icke i stånd att hysa verklig
vänskap för menniskan, maten älskar han mera än vårdaren och blir alltid gent emot
denne rå och farlig.

Vanligen utgöres björnens hufvudföda af alla slags växtämnen, sädeskorn,
frukter, späda skott, ållon, gräs, svampar o. s. v. samt derjemte af smärre djur, särdeles
insekter, snäckor och dylikt, och hela månader lefver han af sådan kost. I
myrstackar uppgräfver han och spisar både larver och myror, hvilkas egendomliga syra
torde behaga hans gom, eller också uppvädrar han bikupor, som lemna honom en
särdeles läcker spis. Han gör dervid ganska stor skada genom att sönderbryta
kuporna. Så länge växtämnen ej tryta, håller han sig till dem, men då nöden tvingar
honom eller han en gång hunnit vänja sig dervid, tillgriper han köttföda och blir
ett verkligt rofdjur. Då förföljer han alla större djur, helst får, men äfven oxar,
hästar och hvarjehanda vildt. Större kreatur angriper han bakifrån, sedan han
jagat dem trötta, eller söker att genom fruktansvärdt brummande skingra dem och
jaga dem, då de beta på bergen, utför bråddjup, hvarpå han sjelf försigtigt klättrar
ned och äter sig mätt. Framgången ökar hans djerfhet och förmår honom till allt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free