Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 6:e Familjen: Björndjur (Ursidæ)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)längre ströftåg. I Ural betraktas han såsom hästarnes värsta fiende. En
björnjägare har för mig berättat, huru han varit vittne till björnens sätt att angripa.
Några hästar betade i närheten af ett snår, ur hvilket en björn långsamt smygande
syntes närma sig mer och mer, tills hästarne märkte honom och i största hast togo
till flykten. Med stora skutt följde björnen efter, upphann en af hästarne, slog
honom med ena tassen i ryggen, med den andra i hufvudet, kastade honom till
marken och uppref bröstet. Då han såg, att bland de andra hästarne en var lam och
icke förmådde undkomma, lemnade han det slagna bytet för att kasta sig öfver sitt
andra offer och dödade äfven detta. Båda hästarne skreko förtvifladt, björnen
svarade med högt brummande. Ensamt belägna fästall besöker han äfven, söker bryta
sönder dörren eller, om detta icke lyckas, praktisera sig in genom taket, hvilket ofta
berättas hafva skett i Skandinavien. Väl inkommen rifver han en ko, sliter henne
lös från det rep, hvarmed hon stått bunden, och är tillräckligt stark att kunna med
detta byte i famnen åter klättra ut genom taket. Äfven slår han sig ibland på fiske.
Björnen uppäter vanligen icke med ens ett större byte, utan låter det ligga någon
tid, betäcker det väl också med mossa och återkommer en annan gång för att äta.
Äfven på åtel går han under vissa omständigheter och misstänkes i Sibirien till och
med för att stundom uppgräfva och förtära lik. – Den björn, som lefver af
växtämnen, är feg och rädd. Steller säger, att qvinnorna på Kamtschatka ej låta af
björnen störa sig vid sin bärplockning; nalkas björnen, så är det för bärens skull,
hvilka han tager från dem och äter upp, eljest anfaller han der icke menniskan, så
vida hans sömn ej störes. Får han smak på kött, blir han emellertid en farlig fiende
för sjelfva menniskan.
Mot vinterns inbrott bereder björnen sig en sofplats (ett ide) i en klyfta, ett
ihåligt träd, någon håla i jorden, som han antingen sjelf gräfver eller blott
utvidgar, i ett snår under vindfällen eller af honom sjelf nedbrutna träd, under hvilka
han låter insnöa sig. Björnhonan bekläder sitt läger sorgfälligt med mossa, löf,
gräs och qvistar och bildar sig sålunda en verkligen beqväm bädd. Björnen håller
sin vintersömn så länge kölden varar, men inträder midt i vintern töväder, går han
upp för att dricka eller söka sig föda. Jemn köld och djup snö fängsla honom
deremot vid hans läger, och då kan han sofva så djupt, att han ej ens vaknar, när man
fäller träd i hans granskap. Löwis försäkrar, att björnen i Lifland tre till fyra
månader ligger helt och hållet begrafven under snön utan att förtära det ringaste.
Under mildare himmelsstreck håller han sannolikt ingen vintersömn, icke heller, enligt
mina iakttagelser, i fångenskap, då han i allmänhet beter sig under vintern på
samma sätt som om sommaren.
Björnhonans drägtighet räcker antagligen 6 månader, må hända något längre,
och i januari föder hon 2 till 3, sällan 4 ungar. Pietruvsky iakttog på en
fången hona, att hon under de båda första veckorna icke lemnade sina ungar, icke ens
då hon plågades af hunger och törst. Först efter 14 dagars förlopp drack hon litet
mjölk, som dock måste ställas mycket nära henne. Hon lade alla fyra tassarne kring
ungarne och betäckte dem med nosen. Ungarne voro blinda i fyra veckor, och först
efter två månader kunde de långsamt gå omkring. I april lekte de på gården och
i maj voro de så stora som en ung pudel. De, som studerat björnen i fritt tillstånd,
säga, att ungarne följa föräldrarne till dess modern åter är färdig att föda, men att
den senare då jagar dem från sig och tvingar dem att föra ett sjelfständigt lif.
Den ryske naturforskaren Eversmann påstår, att björnhonan tvingar de äldre
ungarne att vårda de yngre, hvarför ryssarne gifva de ettåriga ungbjörnarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0267.html
