- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
249

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 6:e Familjen: Björndjur (Ursidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

egendomliga jagtsätt, hvarom Steller berättar följande: »En mängd bjelkar uppstaplas
öfver hvar andra, så att de störta ned öfver björnen, så snart han trampar på ett
visst ställe. Eller gräfver man en grop och nedslår i dess botten en skarpt
tillspetsad stör, som sticker upp till en fots höjd öfver gropens botten, och täcker sedan
gropen med qvistar och gräs. Björnen, som lockas till gropen med lämpligt
lockbete, nedstörtar deri och spetsas på stören. Bönderne i trakten af Lenafloden fästa
en snara vid en tung träkloss, som de lägga vid en klippbrant. Då björnen fått
snaran om halsen och märker att träklossen släpar efter honom och hindrar hans
gång, faller det honom ej in att stryka snaran af sig, utan i stället slungar han i
sin vrede träklossen utför branten och måste då sjelf följa med i det halsbrytande
fallet». – Här och der möter väl en ensam jägare, väpnad med björnspjut och
jagtknif, björnen och inlåter sig med honom i strid på lif och död. På detta sätt jaga
många ryssar, skandinaver, lappar och i synnerhet de spanska s. k. »oseros»,
björnjägare genom börd, hvilkas yrke går i arf från far till son. Med hjelp af ett par
hundar uppsöker oseron björnen i den djupaste skogen i bergsbygden; så snart han
får se björnen, lagar han sig färdig till strid med en skarp, spetsig jagtknif samt en
dubbeldolk med spetsar åt båda ändarne och handtaget på midten. Venstra armen
är omlindad med trasor, i venstra handen för han dolken, i den högra knifven, och
sålunda rustad går han emot björnen. Då nu björnen vill mottaga honom med sin
mördande omfamning, begagnar han ögonblicket att sätta dolken mellan bröst och
strupe och sticker dess öfre spets in i strupen. Vid björnens bemödande att genom
häftiga rörelser med hufvudet skaka vapnet från sig, drifver han i stället den andra
klingan in i bröstet, och i samma ögonblick borrar oseron sin jagtknif in i hans
hjerta.

Vinsten af en lycklig björnjagt är ingalunda obetydlig, ehuru de
skottpenningar, som af regeringarna utbetalas, i allmänhet äro ganska låga. För det första
lemnar björnen bortåt 200 kilogr. kött, som i synnerhet af unga djur har en
angenäm smak, dessutom ister, som är särdeles eftersökt och betalas bra, slutligen huden,
som vexlar i värde mellan 27 och 90 kronor. Ramarne anses för verkliga
läckerbitar; dock måste man först vänja sig vid deras åsyn, emedan de, sedan de blifvit
flådda, otäckt likna en oformligt stor menniskohand.

Ännu i förra århundradet voro björnhetsningar ett omtyckt nöje för furstliga
personer. Björnen förvarades i en bur, hvars alla fyra väggar på en gång kunde
nedfällas, hvarigenom han försattes i frihet. Derpå hetsades stora och starka
hundar på honom, och så snart dessa bitit sig väl fast, kunde han utan särdeles
svårighet dödas. De gamla romarne erhöllo till sina spel björnar från Libanon, norra
Afrika och Libyen, och Julius Capitolinus omtalar, att kejsar Gordianus I lät på
en dag 1000 björnar uppträda på cirkus.

Landbjörnens närmaste slägting är den öfver hela nordvestra Amerika utbredda
Grå eller Grislibjörnen (Ursus ferox). Till kroppsbyggnad och utseende liknar
han vår vanliga björn, men är mycket större, tyngre, klumpigare och starkare,
hvarjemte han skiljer sig från denne genom sin korta skalle med bred, platt panna,
genom sina korta öron och svans samt framför allt genom de stora, 13 cm. långa,
starkt krökta, mot spetsen något afsmalnande, hvitaktiga klorna. Den grå björnen,
som jägarne på skämt kalla »Ephraim», uppnår regelbundet en längd af 2,30 till och
med 2,50 meter och en vigt af 7 till 9 centner. Hans lefnadssätt liknar i det
väsentligaste den bruna björnens.

Grislibjörnar hafva på senare tider ofta kommit till Europa, och i Londons

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0269.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free