- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
254

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 6:e Familjen: Björndjur (Ursidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Isbjörnens föda utgöres af nästan alla djur, som hafvet eller hans fattiga
hemlands kuster hafva att erbjuda. Hans styrka kommer honom väl till pass, ty utan
synnerligt besvär förmår han med sina starka klor bryta stora hål äfven i tjock is
för att komma i vattnet och att bära ett stort och tungt hafsdjur till och med flera
mil. För att komma åt de kloka och skygga skälarne, som utgöra hans
älsklingsföda, utvecklar han mycken list. Då han på långt håll får sigte på en skäl, dyker
han tyst och stilla ned i hafvet, simmar mot vinden och kommer plötsligt upp
under djuret, som nästan regelbundet blir hans byte, eller ock lurar han på skälarne,
då dessa ligga vid sina vakar, simmar under isen till en sådan vak, hvilken han med
utomordentlig säkerhet förstår att träffa, och visar sig plötsligt midt ibland skälarne,
spärrande den enda utväg till flykt, som de ega. Olikt andra björnar slår han icke
till med tassen, utan dödar medelst bett, leker med sitt offer såsom katten med
råttan och äter upp det först när det icke mera rör sig. As förtär han lika gerna
som färskt kött. För menniskan är han farlig, då han retas eller pinas af hunger.

Någon vintersömn torde isbjörnen i allmänhet icke hålla; dock pläga de
drägtiga honorna om vintern draga sig undan till ett läger, sgm de bereda sig under en
klippa eller ett utskjutande isblock eller gräfva i snön. Här låta de insnöa sig och
föda just under den kallaste årstiden, efter 6 till 7 månaders drägtighet, sina ungar,
1-3 stycken. Modern sörjer ömt för dem, äfven då de äro till hälften fullväxta
eller mera, och blir under denna tid dubbelt så farlig.

Jagt på isbjörnen bedrifves med mycken ifver. Eskimåer, jakuter och
samojeder pläga sammanböja ett 2 fot långt fiskben inuti ett stycke skälspäck, som får
frysa. En sådan boll utlägges för björnen, som slukar den; men af magens värme
upptinar späcket, hvarvid fiskbenet springer ut och sårar inelfvorna. Eljest undviker
björnen med stor slughet för honom utlagda snaror och fällor. Anfallen, försvarar
han sig med lika mycket mod som kraft, i synnerhet i vattnet. Mer än en gång
har en sårad och derigenom uppretad isbjörn gripit och bortsläpat en af sina
angripare midt för de andras åsyn. – Unga isbjörnar kunna tämjas och visa en viss
läraktighet, men fångenskapen behagar dem icke; dock lyckas det att med mycket
sorgfällig vård bibehålla dem vid lif i flera år. Fångna isbjörnar hafva ibland
fortplantat sig. – Af en dödad isbjörn tillgodogöras både kött, fäll och fett. Egendomligt
nog lär isbjörnens kött enligt många hvalfiskfängares af Scoresby och Kane
bekräftade utsago verka skadligt; i synnerhet är detta fallet vid förtärande af lefvern,
som till och med vållat mångens död.

*



En andra underfamilj bilda Småbjörnarne (Subursina eller Procyonina),
medelstora djur med mer eller mindre klumpig kropp, medellånga lemmar, raka tår
med klor som ej kunna indragas, lång svans och 40 tänder.

Tvättbjörnar.Tvättbjörnarne (Procyon) hafva ett baktill mycket bredt
hufvud med kort nos. De stora ögonen stå nära hvar andra, de stora, afrundade
öronen deremot på sidorna af hufvudet. Benen äro jemförelsevis höga och smala,
fötterna hafva nakna sulor och medellånga, smala tår med måttligt starka, från
sidorna sammantryckta klor. Pelsen är rik och släthårig. Blott två arter äro kända.

Sjubben eller Tvättbjörnen (Procyon Lotor, fig. 103) uppnår en längd af
omkr. 65 cm. med en 25 cm. lång svans eller, med denna, 90 cm.-1 m. samt en
höjd af 30 till 35 cm. öfver bogarne. Pelsen är gulgrå, svartspräcklig. Från pannan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free