- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
258

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 6:e Familjen: Björndjur (Ursidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

258 ROFDJUR.

än i den ena, än i den andra, allt efter som han genomströfva! den ena eller andra
delen af skogen. Den sällskapliga deremot har hvarken lya eller ett bestämdt
område, utan för ett äkta landstrykarlif, springer dagen i ände omkring i skogen och
tar sitt qvarter hvar som helst, der natten öfverraskar honom. De sällskapliga
snabel-björnarne tåga omkring i spridd ordning och låta dervid beständigt höra
egendomliga, sträfva, halft grymtande, halft pipande läten, undersöka grundligt den med löf
och qvistar betäckta marken, men aldrig uppehåller sig sällskapet länge vid ett
föremål. Eremiten deremot framskrider stilla och långsamt, undersöker likaledes hvarje
föremål, men tager sig rundlig tid till alla sina förrättningar, tvifvels utan derför att
han icke har att frukta något intrång af sina kamrater. - Detta bestrides ej af
H en s el, endast uttydes annorlunda. Enligt honom äro de enstöriga näsbjörnarrie
gamla hannar, som skilt sig från truppen och lefva ensamma; aldrig träffas ensamma
honor.

När näsbjörnarne uppvädrat en mask i jorden eller en skallbagglarv i den
ruttna veden, göra de sig största inöda att också bemägtiga sig detta byte. De
krafsa ifrigt med framfötterna, sticka tid efter annan nosen i det gräfda hålet och
vädra, såsom våra hundar göra, när de på fältet spana efter råttor, tills de
ändtligen hafva nått sitt mål. Märka de en fiende, gifva de strax genom höga, pipande
läten sina kamrater underrättelse derom och klättra skyndsamt upp i ett träd, då
alla de öfriga följa exemplet. Klättrar man efter dem eller blott slår häftigt med
en yxa på stammen, begifver sig hvar och en ut till grenarnes spetsar, hoppar
plötsligen derifrån ned på marken och tager till flykten. Ostörda, klättra djuren med
hufvudet nedåt utför stammen. De vända dervid bakfötterna utåt och bakåt och
trycka sig med dem intill stammen. På grenarne klättra de försigtigt och kasta sig
icke från ett träd till ett annat medelst språng, sådana’som aporna utföra, ehuru de
i vighet icke gifva aporna eller kattorna efter. På jemn mark äro deras rörelser
mycket trögare än i trädens löfklädda grenar. - Bland deras sinnen står lukten
otvifvelaktigt främst, derefter följer hörseln; synen, smaken och känseln äro
jemförelsevis svaga; känseln tyckes nästan uteslutande vara förlagd till den snabelformiga
rtosen, som i sjelfva verket är deras hufvudsakligaste känsel verktyg.

De ensamt lefvande hannarne uppsöka flockarne vid parningstiden, och honan
föder, såsom Rengger angifver, i oktober, det vill säga under den sydamerikanska
våren, tre till fem ungar i ett ihåligt träd, i en jordhåla, ett med täta snår beväxt
dike eller i någon annan smygvrå. Här håller hon ungarne dolda, tills de kunna
följa henne på alla hennes ströftåg. Dertill tarfvas icke lång tid, ty man påträffar
ofta bland flockarne af äldre individ helt späda djur, som knappt fått sina
framtänder.

Indianerne förfärdiga små säckar af snabelbjörnens skinn; köttet, i synnerhet
det af yngre djur, anse de som en läckerhet; äfven europeiska gommar finna det
välsmakande. De hvita inbyggarne i Sydamerika och Mexiko jaga snabelbj örn arne
dock hufvudsakligen för nöjes skull.

I alla länder, der clessa djur äro utbredda, håller man dem ofta fångna.
Saus-sure säger, att de bland alla fyrfotadjur af denna storlek äro lättast att tämja.
Hos indianerne är det mycket vanligt att få se sådana fångna. Till Europa
öfverföras de också ofta. Det kostar icke särdeles möda att uppfostra snabelbj örnar, i
synnerhet när de fångas mycket späda. De födas till en början lätt med frukter och
mjölk; senare gifver man dem kött, hvilket de förtära lika gerna kokt som rått.
Tvärt emot andra rofdjurs plägsed försöka de aldrig att komma åt tama foglar, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free