- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
259

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

5:E ORDNINGEN: Rofdjur (Carnivora) - 6:e Familjen: Björndjur (Ursidæ)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VECKELBJÖBNAR. 259

bevisa dermed, att de i fria tillståndet nära sig mera af växtämnen och insekter än
af ryggradsdjurs kött. I fångenskap bör man ej låta dem lida brist på vatten,
hvilket de dricka ofta och i stor mängd. Största delen af dagen äro de i oupphörlig
rörelse; blott under middagsstunden och natten sofva de. När hettan är stark, hvila
-de, utsträckta till hela sin längd, men eljest rulla de sig till sammans, liggande på
sidan, och gömma hufvudet mellan frambenen. Kastar man föda till dem, så gripa
de den först med tänderna och aflägsna sig dermed så långt deras fjettrar tillåta.
Snabelbjörnen fordrar ej synnerligen omsorgsfull behandling i fångenskapen. Han
sluter sig till menniskan, men visar aldrig någon egentlig förkärlek för sin vårdare,
hur gamla vänner de än må vara. Liksom aporna leker han gerna med både
menniskor och djur och är alltid god kamrat med husets hundar, kattor, höns och ankor.
Blott vid måltiden tål han ej att bli störd. I sitt väsen eger snabelbjörnen mycken
sjelfständighet, ja, obändighet; han vill alldeles icke underkasta sig menniskans vilja,
utan råkar i stor vrede, om man pålägger honom något tvång. Icke en gång
genom slag låter han tvinga sig, utan sätter sig modigt till försvar och biter dugtigt
så väl sin vårdare som alla andra, när han tuktas. Af en så retlig och oböjlig
natur kan man icke vänta sig någon stor läraktighet. Man kan knappast- dressera
snabelbjörnen till någonting. Rengger såg visserligen en, som på sin herres
befallning kunde sitta som en pudel och vid en gevärsknall låtsa sig falla till marken
såsom död; men så läraktiga snabel björn ar äro undantag från regeln. Om man
låter honom springa fritt omkring, blir han mycket besvärlig. Han genombökar
allting med nosen och kastar alla saker rundt omkring. Han eger stor kraft i nosen
och förvånande skicklighet i framtassarne; när han lyckas bemägtiga sig en bok,
vänder han om alla bladen, i det han vexelvis försätter båda framtassarne i otroligt
hastig rörelse; gifver man honom en cigarr, upprullar han honom helt och hållet
genom samma rörelse; ser han. något stående, slår han till föremålet först med den
högra, sedan med den venstra tassen, tills det störtar till marken.

*


*



Den tredje underfamiljen utgöres af Veckelbjörnarne (Cercoleptina), små
eller på sin höjd medelstora, merendels långsträckta djur, vanligen med lång
gripsvans, korta, krökta tår med klor, som mer eller mindre kunna indragas och således
påminna om kattornas.

Veckelbjörnar, - Al. von Humboldt lemnade de första noggrannare
underrättelserna om Veckelbjörnarne (Cercoleptes), som dessförinnan af några hänförts
till halfaporna, af andra åter till skunkdjuren, ehuru hvarken de trubbiga
kindtänderna eller gripsvansen ville rätt passa till någondera afdelningen.

Veckelbjörnen (Cercoleptes cauäivolvuhts, fig. 105) eller, såsom han i sitt
hemland, norra Brasilien, kallas, Kinkaju, Mariaviri eller Cuchumbi, är, så att
säga, ett mellanting mellan björn och mård, liksom coati kan betraktas såsom
mellanlänk mellan björn och Skunkdjur, eller tvättbjörnen mellan björn och apa. Den
mycket långsträckta men groft byggda kroppen hvilar på låga beii, hufvudet ar ovanligt
kort och tjockt, nosen, mycket kort, ögonen äro medelmåttigt stora, öronen små, de
fem " tårna till hälften sammanväxta och beväpnade med starka klor, sulorna äro
nakna. Svansen är längre än kroppen och en lika fullkomlig gripsvaus som många
pungdjurs eller vrålapors. Fullväxt mäter veckelbjörnen 90 cm., hvaraf 47 cm.
komma på svansen; höjden öfver skuldrorna är 17 cm. Den ganska tjocka, temligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0279.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free