Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
6:E ORDNINGEN: Insektätare (Insectivora) - 4:e Familjen: Spetsmöss (Soricida)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)till och med i Alperna, men helst i tätare skogar, i buskar, på ängar och
betesmarker, i trädgårdar och hus. De flesta föredraga fuktiga trakter; några uppehålla sig
i vattnet; många föra ett underjordiskt lif, i det de antingen sjelfva gräfva sig hål
och gångar eller tillegna sig andra gräfvande djurs gömslen. Nästan alla söka
mörker och skugga, sky hetta, ljus och torka och äro för dylika inflytelser så känsliga,
att de vanligtvis duka under for solstrålarne. Deras rörelser äro utomordentligt
raska och viga, hur olikartade de än för öfrigt må vara. De spetsmöss, som blott
springa, skynda pilsnabbt framåt, och simmarne stå icke efter något annat
landdäggdjur. Bland spetsmössens sinnen tyckes lukten vara finast utbildad och dernäst
hörseln. Deremot är ögat mer eller mindre förkrympt. Deras själsförmögenheter
äro ringa, dock kan icke nekas, att de hafva en viss grad af förstånd. De äro
rof- och mordlystna i hög grad och verkligen fruktansvärda för mindre djur. Vi måste
derför betrakta de flesta af dem såsom högst nyttiga djur, hvilka göra stor tjenst
genom att utrota skadliga insekter. Deras föda består nemligen af insekter och
dessas larver, maskar, blötdjur, små foglar och däggdjur, ibland äfven fiskar och deras
ägg, kräftor m. m. Ovanligt glupska, förtära de dagligen så mycket som motsvarar
deras egen kroppsvigt. Ingen enda art kan länge uthärda hunger; de ligga också,
derför icke i någon vintersömn. Alla arternas läten bestå af fina, qvittrande eller
qväkande och pipande ljud. Då de äro i fara, utbreda de en starkare eller svagare
mysk- eller zibetlukt, som under lifvet visserligen icke skyddar dem mot förföljelser,
men gör deras kött onjutbart för alla rofdjur med känsliga luktorgan. Så låta
hundar, kattor och veslor vanligtvis de dödade spetsmössen ligga, utan att uppäta dem,
under det att foglarne, hos hvilka lukt- och smaksinnet är mindre utveckladt, icke
försmå dem såsom föda. De flesta spetsmöss äro särdeles fruktsamma, ty ungarnes
antal utgör 4-10.
Den första underfamiljen omfattar Näbbmössen (Soricina) med 28 till 32
tänder, lång och smal skalle utan okbågar och med hinnartade ställen i sin botten,
samt tår utan simhud.
Egentliga näbbmöss. - De Egentliga näbbmössen (Sorex) hafva 32 i
spetsen bruna tänder, bland hvilka finnas 2 stora framtänder med knölar, 5 små
enspetsade mellan- och 4 flerspetsade kindtänder i öfverkäken, 2 i brädden vågformigt
tandade framtänder, 2 mellan- och 3 kindtänder i underkäken, fötter och tår rundt
omkring omgifna af korta och mjuka hår samt en svans med jemn och likformig
hårbeklädnad.
Den Allmänna näbbmusen (Sorex vulgaris, fig. 110, till höger) uppnår icke
fullt lilla husråttans storlek, ty dess längd utgör 11 cm., hvaraf 4,5 cm. komma på
svansen. Den fina fällen skiftar mellan vackert rödbrunt och glänsande svart; sidorna
äro alltid ljusare än ryggen, buksidan är gråhvit med brun anstrykning, lapparne hvita,
de långa morrhåren svarta, tassarne brunaktiga, svansen ofvan mörkbrun, undertill
brungul. Allmänna näbbmusen förekommer i Frankrike, England, Skandinavien, upp
till Finmarken, Tyskland, Italien, Ungern, Galizien och sannolikt äfven i närgränsande
delar af Ryssland, i hög- och lågland, på berg så väl som i dalar, på fält och i
trädgårdar, i närheten af eller till och med inuti byar och vanligen nära vatten. Om
vintern kommer hon fram till boningshusen eller åtminstone in i stall och lador.
Hos oss är hon den vanligaste arten i hela familjen. Hon bebor helst
underjordiska hålor och inqvarterar sig för den skull gerna i öfvergifna mullvadsgångar eller
råtthål, om hon icke påträffar naturliga springor och öppningar i bergen. I lös jord
gräfver hon med trynet och de svaga framfötterna gångar, som löpa regelbundet tätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0287.html
