Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
6:E ORDNINGEN: Insektätare (Insectivora) - 6:e Familjen: Igelkottar (Erinacei)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)blir dock den medelbara nytta, som de göra genom utrotandet af en massa
skadliga djur, och derför förtjena de också vårt fullaste deltagande och skydd.
När på de första varma aftnarne, som den unga, leende våren frambringar,
gammal och ung strömma ut för att i trädgårdarne, lundarne och skogarne hemta
lif och friskhet, förnimmer den uppmärksamme kan hända ett lätt prassel i det torra,
affallna löfvet, vanligtvis under de tätaste häckarne och buskarne, och om han håller
sig stilla, skall han också snart varseblifva npphofsmannen till detta buller. En
liten klotrund varelse med en märkvärdigt grof pels arbetar sig fram ur löfvet,
vädrar och lyssnar åt alla håll och börjar sedan sin vandring med jemna, trippande
steg. Kommer han närmare, märker man en liten, spetsig nos, liksom föreställande
en smånätt kopia af svinets grofva tryne, ett par klara, vänligt blickande små ögon
och ett taggpansar, som täcker hela den öfre delen af kroppen, ja, räcker till och
med ett godt stycke ned på sidorna. Det är vår käre trädgårdsvän, igelkotten, en
treflig, ärlig, öppenhjertig men något dum själ, som beskedligt skådar framför sig i
lifvet och icke tyckes begripa att menniskor kunna finnas, som äro nog nedriga att
icke allenast glömma hans förtjenster för det allmänna bästa, utan till och med rent
af förfölja, ja, af det uslaste okynne slå i hjel honom.
Vår Igelkott (Erinaceus europæus, fig. 114) har en kort och tjock bål,
spetsig och framtill refflad nos samt mycket bred mun, breda öron och små, svarta ögon.
Några få svarta morrhår stå i ansigtet bland de hvita eller rödgula, men på nosens
sidor och öfverläppen mörkbruna håren. Bakom ögat ligger en hvit fläck. Halsen
och buken äro ljust rödbrun grå eller hvitgrå. Taggarne äro gulaktiga, på midten
och i spetsen mörkbruna, med 24 till 25 fina, långs gående fåror, mellan hvilka
hvälfda lister höja sig. Inuti visa de ett med stora celler fyldt mergrör.
Igelkottens längd uppgår till 25 till 30 cm., hvaraf svansen upptager blott 2,5
cm.; höjden öfver skuldrorna är ungefär 12 till 15 cm. Honan skiljer sig från
hannen dels genom sin något betydligare storlek, dels genom sitt spetsigare tryne, sin
starkare kropp och sin ljusare, mera gråaktiga färg; dertill är pannan hos henne
vanligtvis icke så långt ned besatt med taggar, och hufvudet synes derigenom längre.
Igelkottens utbredning sträcker sig icke blott öfver hela Europa, med
undantag af de kallaste länderna, utan också öfver största delen af norra Asien: man
finner honom i Syrien så väl som i vestra och sydöstra Sibirien, der han tyckes
trifvas väl, ty han uppnår der, liksom på Krim, en vida ansenligare storlek än hos oss.
I de europeiska Alperna förekommer han ända till bergtallens region, enstaka stundom
ända till 2000 m. höjd och deröfver; på Kaukasus stiger han 1000 m. högre. I
Tyskland är han egentligen ingenstädes sällsynt, men också ingenstädes allmän. Vida
talrikare är han i Ryssland, der man skyddar honom, och der räfven och ugglan, hans
hufvudfiender inom djurriket, hafva så mycken annan näring, att de kunna lemna
honom i fred. I Sverige synes han ej förekomma längre norr ut än i Gestrikland.
Igelkotten är föga sällskaplig och träffas också ständigt allena eller på sin höjd
till sammans med sin hona. Under de tätaste buskarne, under rishögar eller i
häckar har hvarje individ för sig tillredt ett hviloställe och gjort det så beqvämt som
möjligt. Det är ett stort bo af blad, strå och hö, som anlägges i en håla eller
under tätt sammanflätade grenar. Finner igelkotten ingen färdig håla, så gräfver han
sjelf med mycket arbete en sådan och inreder henne efter bästa förmåga. Hon går
omkring 30 cm. djupt in i jorden och är försedd med två utgångar, vanligen en mot
söder och en mot norr. Men dessa dörrar förändrar han liksom ekorren, i
synnerhet vid häftig nordan- eller sunnanvind. Bland hög säd gräfver han sig sällan en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0295.html
