Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
6:E ORDNINGEN: Insektätare (Insectivora) - 6:e Familjen: Igelkottar (Erinacei)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)göra med dessa förändringar, ser det dock ut som om alla slags uttryck på den
kortaste tid genomilade igelkottansigtet, från det dystraste missmod till den största
glädtighet. Om man förhåller sig stilla, tänker den sammanrullade igelkotten efter
någon stund att åter begifva sig i väg. En egendomlig ryckning i pelsen
förkunnar början till hans rörelse. Han skjuter sakta främre och bakre delen af
taggpansaret från hvar andra, sätter fötterna försigtigt på marken och framsträcker
sedan helt sakta det lilla trynet. Ännu bär hufvudets hud täta skrynkor, och vreden
synes målad på hans låga panna; till och med det harmlösa ögat ligger djupt doldt
under buskiga ögonbryn. Mer och mer utjemna sig dock skrynkorna, allt längre och
längre framsträckes nosen, pansaret blir småningom tillbakaskjutet, och ändtligen
har man på en gång det vänliga lilla ansigtet i sitt vanliga godmodiga,
bekymmerfria lugn framför sig, och i detta ögonblick börjar också igelkotten sin vandring,
alldeles så, som hade någon fara aldrig funnits till för honom. När en af hans
hufvudfiender, en hund eller en räf, uppvädrat honom, inrullar han sig hastigt och
förblifver under alla omständigheter i denna ställning. Han märker på förföljarnes
skällande eller morrande, att de i allvarlig afsigt gå honom in på lifvet, och aktar
sig väl för att uppgifva något af sina privilegier. Det finnes visserligen medel nog
att ögonblickligen förmå igelkotten att uppgifva sin klotform. Om man begjuter
honom med någon vätska eller kastar honom i vatten, rullar han strax upp sig, och
det knepet vet icke allenast den skälmen räfven, utan ock mången hund, att
använda till igelkottens förderf. Äfven tobaksrök, inblåst mellan taggarne in i nosen,
åstadkommer samma verkan.
Igelkotten är ingalunda en oskicklig och tafatt jägare, utan förstår att utföra
saker, som man aldrig skulle kunna tro honom om. Det hufvudsakligaste af hans
föda utgöres af insekter, och just härigenom blir han så nyttig. Men han nöjer sig
icke uteslutande med så föga närande kost, utan förklarar äfven andra djur krig.
Intet enda af de smärre varmblodiga djuren är säkert för honom, och bland de lägre
djuren huserar han dessutom på ett grymt sätt. Utom en oändlighet af gräshoppor,
syrsor, kakerlackor, majbaggar och tordyflar samt andra skalbaggar af alla slag jemte
deras larver, förtär han daggmaskar, sniglar, skogs- och åkerråttor, små foglar och
äfven ungar af de större. Man skulle icke kunna tro, att den otympliga figuren
verkligen vore i stånd att fånga den lilla, behändiga råttan; men han förstår sitt
handtverk och verkställer till och med det otroliga. Jag har betraktat honom en
gång vid hans råttfångst och med skäl förundrat mig öfver hans skicklighet. Han
strök om våren fram i den låga brodden och stannade plötsligt framför ett råtthål,
vädrade och nosade rundt omkring det, vände sig långsamt hit och dit och tycktes
ändtligen hafva öfvertygat sig om, på hvilken sida råttan satt. Då kom hans tryne
honom förträffligt till pass. Med stor skyndsamhet uppbökade han råttans gång och
fick också efter en kort stund tag på henne, ty ett qvidande å råttans sida och ett
förnöjdt mumlande å igelkottens bevisade, att röfvaren hade gripit sitt offer.
Om hans kamp mot huggormen berättar Lenz: »Den 24 augusti lade jag en
igelkotthona i en stor kista, i hvilken hon två dagar senare födde sex med små
taggar försedda ungar, hvilka hon sedan vårdade med trogen moderskärlek. För att
pröfva hennes matlust, erbjöd jag henne ganska olika föda och fann, att hon med
stor begärlighet åt skalbaggar, daggmaskar, grodor, kopparormar och snokar, till och
med paddor, ehuru icke alldeles så gerna. Små råttor voro henne allra kärast; men
frukt åt hon endast då hon icke hade tillgång till något djur. och då jag en gång
under två dagar icke gaf henne annat än frukt, åt hon så sparsamt, att två af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0297.html
