- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
278

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

6:E ORDNINGEN: Insektätare (Insectivora) - 6:e Familjen: Igelkottar (Erinacei)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ungarne ihjelhungrade af brist på mjölk. Hon visade stort mod mot henne
öfvermägtiga djur. Den 30 augusti insläppte jag en stor huggorm i igelkottens kista, under
det hon i lugn däggade sina ungar. Jag hade förut öfvertygat mig om, att denna
orm icke var i saknad af gift, emedan han två dagar förut hastigt dödat en råtta.
Igelkotten fick snart väder af honom (hon vägledes aldrig af synen, utan alltid af
lukten), reste sig från sin bädd, trefvade rundt omkring utan försigtighet, luktade
på honom från hufvudet till stjerten och nosade företrädesvis på gapet. Han Började
hväsa och högg henne flera gånger i nosen och lapparne. Hånande ormens vanmagt,
slickade igelkotten sina sår utan att draga sig till baka, och fick dervid ett dugtigt
bett i den utsträckta tungan. Utan att låta förbrylla sig, fortfor hon att nosa på
det rasande och allt jemt bitande djuret, berörde det också understundom med
tungan, men utan att bita uti det. Slutligen grep hon hastigt tag uti ormens hufvud,
sönderkrossade det mellan sina tänder och åt upp det med gifttänder och
giftkörtlar; då hon förtärt hela främre hälften af ormens kropp, lade hon sig åter hos sina
ungar. Mot aftonen åt hon upp det öfriga och dertill en ung, nyfödd huggorm.
Påföljande dag åt hon å nyo tre nyfödda huggormar, och både hon sjelf och hennes
ungar befunno sig rätt väl deraf. Man såg hvarken svullnad eller något annat men
af såren. Sedan dess har hon många gånger kämpat med samma framgång, och
alltid har det visat sig, att hon först sönderkrossar hufvudet, om ormen är giftig,
under det att hon alls icke gör afseende derpå, då striden gäller en snok. Hvad som
blir öfrigt af måltiden, bär hon gerna till sitt bo och uppäter det sedan vid lägligt
tillfälle». Denna iakttagelse är otvifvelaktigt i alla hänseenden märkvärdig. Enligt
fysiologiska lagar låter det icke förklara sig, huru ett varmblodigt djur kan så lugnt
uthärda bett hvilka hos andra djur genast framkalla blodets förstöring och
derigenom döden. Man må blott betänka, att huggormens bett ofta dödar däggdjur,
som äro åtminstone trettio gånger större än igelkotten och alltså borde vara mycket
starkare än han. Men vår taggbeväpnade hjelte tyckes verkligen vara försäkrad mot
förgiftning, ty han äter icke blott giftiga ormar, hvilkas gift skadar blott när det
omedelbart införes i blodet, utan också djur, som verka giftigt, då de inkomma i
magen, såsom t. ex. de allmänt kända spanska flugorna, hvilkas kropp ju redan på
yttre huden framkalla häftiga inflammationer och hvilkas förtärande ofelbart skulle
gifva döden åt andra djur.

Parningstiden räcker från slutet af mars till början af juni. Sju veckor efter
parningen föder honan sina 3 till 6, i sällsynta fall 8 blinda ungar i ett härtill
särskildt inrättadt, rymligt och snyggt bo, under täta buskar, häckar, löf- eller
mosshögar eller på åkerfält. De nyfödda små hålla omkring 6,5 cm. i längd, äro i
början hvita och synas nästan alldeles nakna, emedan taggarne först senare blifva
synliga. Att dessa dock redan vid födelsen finnas till, var Lenz i tillfälle att se
hos de igelkottar, som föddes i hans rum. »Taggarne», säger han, »stå på ett
mycket mjukt, elastiskt underlag; de stickas alldeles icke vid beröring, utan tryckas in
i den mjuka ryggen, ur hvilken de dock strax åter skjuta fram, så snart man tar
bort fingret. Blott när man med nageln eller med en liten tång fattar uti taggen
från sidan, känner man att han är hård.»

Fram på hösten äro de unga igelkottarne redan så försigkomna, att de sjelfva
kunna skaffa sig föda, och innan ännu de kalla dagarne komma, har hvar och en af
dem lagt sig till en rätt anständig istermage, med hvilken han sedan går till hvila
i sin vinterboning. Denna är en till det yttre oredig hop af strå, hö, löf och mossa,
men invändigt så mycket omsorgsfullare inredd. Igelkotten bär materialierna hem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free