Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
6:E ORDNINGEN: Insektätare (Insectivora) - 6:e Familjen: Igelkottar (Erinacei)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)på sin rygg och det på ett mycket behändigt sätt. Han vältrar sig nemligen
omkring i löfvet, der det ligger tätast, och uppspetsar derigenom en dugtig laddning
på taggarne, hvarigenom han erhåller ett ganska storartadt utseende. På samma
sätt skaffar han också hem frukt åt sig, enligt hvad Lenz iakttagit. Med den
första frostens inträdande nedgräfver sig igelkotten djupt i sitt läger och tillbringar der
den kalla årstiden i en oafbruten vintersömn. Hans känslolöshet, som alltid är stor,
äfven då han är i full rörelse, tilltager nu på ett märkvärdigt sätt. Blott när inan
går mycket illa åt honom vaknar han, vacklar litet hit och dit och återfaller sedan
genast i sin dödsslummer. Vintersömnen varar vanligen till mars. Under gynsamma
förhållanden torde igelkotten kunna uppnå en ålder af åtta till tio år.
För att tämja igelkotten behöfver man blott föra honom till ett passande
förvaringsställe. Här blir han snart hemvänd och förlorar på ganska kort tid all rädsla
för menniskan. Utan betänkande tar han föda till sig och går också sjelf omkring
i hus och gård eller än mer i lador och vagnsskjul att söka efter sådan. Talrika
iakttagelser hafva ådagalagt, att igelkotten är en rigtigt dugtig råttfångare. På
många orter är han derför mycket eftersökt och användes i synnerhet i magasin, der
man icke vill hålla någon katt, emedan denne ofta har den elaka vanan att med
sin stinkande urin förderfva kostbara tyger. Igelkotten egnar sig förträffligt för
utrotandet af besvärliga insekter, i synnerhet att förstöra den gemena kakerlackan,
och han fullgör sin syssla med stor ifver. Igelkottar, som hållas hemma i husen,
blifva dock obehagliga genom sitt tröttsamma buller nattetid. Deras tafatta väsen
uppenbarar sig vid alla deras ströftåg, ja, vid hvarje rörelse. Igelkotten är dessutom
en orenlig sälle, och den bisamlika lukt, som han utbreder, är ingalunda angenäm.
Deremot roar han genom sin tokrolighet. Den fångna igelkotten vänjer sig lätt vid
allehanda födoämnen och äfven vid ganska olikartade drycker. Mjölk tycker han
särdeles mycket om, men han föraktar icke heller sprithaltiga drycker och tager sig
stundom allt för mycket till bästa deraf. D:r Ball berättar många lustiga ting om
sina igelkottar, bland annat också, att han mer än en gång berusade dem. Han
gaf en igelkott starkt vin eller brännvin att dricka, och denne förtärde så mycket
deraf, att han snart blef fullkomligt drucken. En nyss fångad igelkott säges efter
sitt första rus ögonblickligen blifva tam, och nämnde iakttagare brukade derför
alltid först med sött brännvin, rom eller vin traktera alla de igelkottar, han fångat.
Igelkotten har, utom okunniga, illvilliga menniskor, ännu många andra fiender.
Hundarne hata honom af innersta hjerta och gifva detta till känna genom sitt
ihållande, häftiga skällande. Så snart de hafva upptäckt en igelkott, försöka de allt
möjligt för att låta honom erfara, hur förbittrade de äro. Igelkotten framhärdar
dock i sin lidande ställning, så länge hunden sysselsätter sig med honom, och
öfverlemnar åt honom sjelf att ådraga sig en blodig näsa. Hundens raseri härrör
synbarligen till största delen från förargelsen öfver, att han ser sig ingenting förmå
mot hans pansar, utan i stället skadar sig sjelf. Många jagthundar bry sig dock
icke om taggarne, när de vilja utösa sin vrede mot igelkotten. Så egde en af mina
vänner en rapphönshund, hvilken bet i hjel alla igelkottar, som han träffade på.
Räfven lär, såsom det påstås, ifrigt jaga efter igelkotten och på ett ganska nedrigt
sätt förmå honom att rulla upp sig. Han vältrar nemligen med framfötterna det
taggiga klotet långsamt ned i vattnet eller besprutar han honom med sin stinkande
urin, och den arme stackaren rullar i förskräckelsen upp sig, men i samma ögonblick
biter den skurken Mickel honom i nosen och dödar honom. På detta sätt gå många
igelkottar under, i synnerhet i ungdomen. Men de hafva en ännu farligare fiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0299.html
