- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
280

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

6:E ORDNINGEN: Insektätare (Insectivora) - 6:e Familjen: Igelkottar (Erinacei) - 7:e Familjen: Mullvadar (Talpida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i ufven. »Icke långt från Schnepfenthal», säger Lenz, »står en klippa, Thorstein,
på hvars spets ufvar pläga föra sitt röfvarlif. Der har jag ofta funnit, utom deras
träck och fjädrar, äfven igelkottskinn och till och med bollar af igelkott-taggar,
blandade med hår och fjädrar, som ufvarne kastat upp. Vi förvara i vårt museum
såsom en sällsynthet en af dessa uppkastade bollar, som nästan uteslutande består
af igelkott-taggar.»

Till och med efter döden måste igelkotten gagna menniskan, åtminstone på
många orter. Hans kött förtäres visserligen blott af zigenare och dylikt
kringströfvande slödder, men ätes alltså likväl, och man har till och med uppfunnit ett
eget sätt att tillaga det. Igelkotten öfverdrages med ett tjockt lager af väl genomältad,
klibbig lera, och med detta öfverdrag ställes han öfver elden, der han sorgfälligt
vändes och vrides efter vissa mellantider. Så snart lerlagret blifvit alldeles torrt och
hårdt, tager man steken från elden, låter henne afsvalna litet och lösgör sedan
omhänget, då man på samma gång aflägsnar alla taggarne, som blifva fastsittande i
leran. De gamla romarne begagnade den taggiga huden till kardor för sina yllna
kläden, och man dref derför liflig handel med igelkotthudar, en handel som
afkastade så betydlig vinst, att den måste ordnas genom senatsbeslut. Dessutom använde man
taggpelsen till häckla.

Sjunde Familjen: Mullvadar (Talpida).

De lägst stående bland alla insektätarne hafva helt och hållet dragit sig till
baka under jordytan och föra der ett i hvarje afseende egendomligt lif. Mullvadarna
äro utbredda öfver nästan hela Europa och en stor del af Asien, äfvensom öfver
södra Afrika och Nordamerika. Artantalet är icke stort; likväl är det sannolikt, att
många mullvadarter finnas, som äro okända för naturforskarne. De äro alla så
egendomligt bildade och utrustade, att de utan svårighet igenkännas. Den undersätsiga
kroppen är valsformig och öfvergår utan afsatt hals i det lilla hufvudet, som åter är
förlangdt till ett tryne, under det ögon och öron äro svagt utbildade och knappt
eller alls icke synliga. Kroppen hvilar på fyra korta ben, af hvilka de främre äro
danade till jemförelsevis jettelika gräfningsverktyg, under det baktassarne äro
långsträckta som på en råtta. Svansen är kort. Pelsen utmärkes genom en verklig
metallglans, något som man för öfrigt icke finner hos något annat däggdjur. Tänderna
äro 36 till 44. Skallen är mycket långsträckt och platt, med okbågar och särdeles
tunna ben. I ryggraden äro flera halskotor sammanväxta. Framfötternas byggnad
och ställning förutsätta en stark bröstkorg, ojemförlig med något annat däggdjurs.
Skulderbladet är i förhållande till kroppens storlek längre och smalare, nyckelbenet
tjockare och längre än hos något djur i hela klassen. Äfven öfverarmen är ovanligt
bred, underarmen stark och kort. Handlofven har tio ben. Man ser vid första
anblicken, att dessa jettelika främre extremiteter blott kunna vara bestämda för
gräfning; de äro de bäst formade skoflar man kan tänka sig. Synnerligen starka
muskler hafva sina fästen på hit hörande ben, och derför ligger också djurets största kraft
i den främre kroppsdelen.

Alla mullvadar bebo helst fruktbara slättland, utan att dock här och hvar
saknas i bergstrakter. De äro mörkrets barn och känna smärta af ljusets inverkan,
hvarför de endast sällan af fri vilja komma upp på jordytan; och äfven i djupet äro de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0300.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free