Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
6:E ORDNINGEN: Insektätare (Insectivora) - 7:e Familjen: Mullvadar (Talpida)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 , INSEKTÄTARE.
framtassarne rundt omkring befintliga jordklimpar och kastar de sålunda lösgjorda
småpartiklarne med utomordentlig raskhet bakom sig. Derigenom att hans öron
kunna tillslutas, är mullvaden fullkomligt skyddad för inträngande af sand och jord
i de samma. Den uppkrafsade jorden låter han så länge ligga bakom sig i sin nys&
gjorda gång, tills mängden blir honom obeqväm. Då försöker han komma till
jordytan och utkastar efter hand jorden med trynet. Dervid är han nästan allt jemt
öfvertäckt med etb 12 till 15 cm. tjockt, löst jordlager. I lucker mark verkställer
han sin gräfning med förundransvärd hastighet. Oken hade Y* års tid en mullvad
i en kista fyld med sand och iakttog, att detta djur gräfver sig genom sanden
nästan lika hastigt som en fisk glider genom vatten. Än hastigare rör sig mullvaden
i hufvudgångarne. Äfven i vatten är han hemmastadd, såsom nämndt, och man
känner exempelvis, att han simmat öfver breda strömmar och vikar.
Mullvaden behöfver dagligen lika mycket föda som vigten af hans egen kropp,,
och han kan icke fasta öfver tolf timmar. Härom har Flourens öfvertygat sig
genom flera iakttagelser. Af honom inspärrade mullvadar försmådde hvarje
vegetabilisk föda, men öfverföllo och uppåto lefvande foglar, grodor och sina svagare
kamrater. En padda blef dock förskonad, och mullvaden dog utan att röra henne^
Lenz tog en frisk, oskadad mullvad och inneslöt honom i eii låda, hvars botten var
betäckt med ett endast 5 cm. högt jordlager, på det djuret, som här icke kunde
bygga några underjordiska gångar, skulle den mesta tiden visa sig ofvan jord.
Redan i andra timmen af sin fångenskap åt mullvaden daggmaskar i stor mängd»
Växtföda af det mest olikartade slag, äfven bröd och semla, försmådde han allt jemt.
Deremot förtärde han sniglar, skalbaggar, maskar, larver, fjärilspuppor och kött af
foglar och däggdjur. På åttonde dagen lade Lenz framför honom en stor ormslå.
Ögonblickligen kom mullvaden fram och gaf ormslån ett bett; men då denna
häftigt ringlade sig, försvann han under jorden. Strax derpå visade han sig åter, högg
än en gång fast med tänderna i rofvet, men drog sig å nyo till baka i djupet.
Sålunda fortsatte han ungefär sex minuter. Efter hand blef han dock djerfvare, bet
sig fast i ormslån och började tugga, men kunde blott med stor möda genombita den
sega huden. Sedan han dock först lyckats göra ett hål på den samma, blef han
ytterst djerf, åt sig allt jemt djupare in, arbetade kraftigt med framtassarne för att
utvidga hålet, drog först fram lefvern och tarmarne och lemnade slutligen intet
annat öfrigt än hufvudet, ryggkotorna, några hudstycken och stjerten. Detta skedde
på morgonen. Om middagen åt han en stor trädgårdssnigel, hvars hus blifvit
kros-sadt. På eftermiddagen förtärde han tre fjärilspuppor. Omkring klockan 5 var han
redan åter hungrig och erhöll nu en ungefär 80 cm. lång snok. Med denna förfor
han på samma sätt som med ormslån.
Hos fångade mullvadar kan man ganska tydligt iakttaga deras fina lukt. Jag
inneslöt en dylik i en låda, som var fyld med jord till ungefär 16 cm. höjd. Inom
kort gräfde han sig ned i djupet. Nu tryckte jag till mullen och lade finskuret rått
kött i ett hörn. Redan efter få minuter höjde sig jorden på detta ställe; det fina,,
böjliga trynet genombröt den, och köttet förtärdes. Lukten gör det för mullvaden
möjligt att upptäcka sin föda, utan att se eller beröra den samma, och leder
honom-säkert genom hans konstmessiga, underjordiska gångar. Hörseln är förträfflig;
sannolikt begagnar sig djuret deraf särskildt för att undgå faror; ty mullvaden
förnimmer icke blott den lättaste jorddallring, utan hör äfven med fullkomlig säkerhet
hvarje ljud, som synes honom innebära någon fara, och söker i dylikt fall så
skyndsamt som möjligt aflägsna sig. Med afseende på synen är att märka, att mullvaden<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0304.html
