- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
288

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 1:a Familjen: Ekorrdjur (Sciurida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bergstrakter som på slättbygden. Skogar eller åtminstone trädplanteringar bilda deras
förnämsta uppehållsorter, de allra flesta lefva i träden, några bo i hål, som de sjelfva
gräfva i jorden. Vanligen lefver ekorren ensam, stundom parvis eller till och med
i större eller mindre sällskap under någon längre tid, och några arter, särdeles i
vestra Nordamerika, företaga stundom, enligt James Hall, vandringar, på hvilka
talrika skaror förena sig. Likt gräshoppssvärmarne förhärja de på sin väg fält och
trädgårdar, skogar och lundar; de sky inga hinder, klättra öfver bergen och simma
öfver floderna samt följas af en stor skara fiender: räfvar, illrar, falkar och ugglor,
hvilka alla täfla med menniskan att förgöra dem, utan att i nämnvärd mån lyckas,
förr än sjukdomar bidraga att minska deras antal.

Alla ekorrar äro lifliga, snabba och viga djur så väl på marken (med undantag
af flygekorrarne) som i träden; de röra sig språngvis och trampa på hela fotsulan
samt kunna göra långa hopp öfver betydliga afstånd. Då de sofva, rulla de i hop
sig och utsöka gerna beqväma liggplatser i underjordiska hålor, i ihåliga träd eller
i bon, som de till en del sjelfva ordna åt sig. I de kalla länderna utvandra de,
när vintern nalkas, eller falla de i vintersömn och insamla förråd, hvilka de i
nödfall anlita. Deras låte är dels ett pipande, dels ett slags brummande och
hväsan-de, omöjligt att beskrifva. - De flesta arterna synas årligen mer än en gång föda
ungar, hvilkas antal för hvarje gång vexlar från 2 till 7. De födas nästan nakna
och blinda, hvarför de ock behöfva ett varmt läger och sorgfällig vård af mödrarna.
Unga låta de lätt tämja sig och uthärda länge i fångenskap, fästa sig äfven vid sina
vårdare, men bli som äldre elaka och bitande. Alla ekorrar förtära med förkärlek
växtämnen, men försmå dessutom icke kött, öfverfalla svagare däggdjur och foglar
samt plundra utan barmhertighet dessas bon. Ehuru flera arters fäll användes till
pelsverk och äfven köttet här och der ätes, uppväges denna nytta vida af den skada,
som de göra på nyttiga växter och foglar, hvarför de äfven med rätta förföljas.

Ekorrar. - De flesta arterna tillhöra Ekorrarnes slägte (Sciimis) och visa
till utseende, lefnadssätt och lynne en sådan likhet med vår vanliga ekorre, att en
skildring af honom och hans lif är till fyllest för att gifva oss en föreställning om
hela slägtet, hvars förnämsta kännetecken äro den smärta bålen, den långa,
mestadels buskiga svansen med håren ofta utstående åt båda sidor, de vanligen med en
hårpensel prydda öronen, den med en nagel försedda tumvårtan och de från sidorna
hoptryckta framtänderna, hvaremot kindtänderna utmärka sig genom sina i två
taggar utåt framspringande tvärlister.

Ekorren (Sciurus vulgaris, fig. 117) är en af de få gnagare, med hvilka
menniskan trädt i närmare förbindelse, och oaktadt hans många mindre angenäma
egenskaper, hålla vi honom gerna i våra rum. Redan grekerne funno behag i detta djur
och kallade honom Skiouros, d. v. s. »den som beskuggar sig med svansen».
Ekorren blir inemot 25 cm. lång, utom svansen, som håller ungefär 20 cm., höjden
öfver skuldrorna går till 10 cm. och vigten till något öfver 1/2 skålpund. Färgen
varierar. Om sommaren är han ofta brunröd, på hufvudets sidor blandad med grått,
på undra sidan från hakan hvit; om vintern är han ofvan rödbrun med rikligt
inblandade gråhvita hår, på undra sidan hvit, men i Sibirien och norra Europa är han
ofta hvitgrå. Ofta ser man en svart afart, hvilken många naturforskare anse såsom
egen art, men förhållandet är, att både röda och svarta ekorrar kunna finnas i
samma kull. Hvita eller fläckiga afarter och sådana, som hafva hela eller halfva
svansen hvit o. d., äro sällsyntare.

Ekorren är lika välbekant i Grekland och Spanien som i Sibirien och Lapp-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0308.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free