- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
290

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 1:a Familjen: Ekorrdjur (Sciurida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

290

GNAGARE.

gren till gren, och till och med på marken är han ingenting mindre än främmander
långsam eller ovig. Han springer aldrig i skriclt eller traf, utan alltid med mer
eller mindre långa hopp, och det så hastigt, att en hund har svårt att hinna fatt
honom, och menniskan vanligen efter en stund nödgas afstå från förföljandet. Men
först då det gäller att klättra, får han tillfälle att visa sin skicklighet. Han
springer uppför äfven de glattaste trädstammar med otrolig säkerhet och snabbhet. De
långa, skarpa klorna på de fingerlika tårna äro honom dervid till största nytta. Han
hakar sig fast i barken, alltid med alla fyra fötterna på en gång. Derpå tager han
ett nytt språng framåt, men det ena språnget följer så tätt på det andra, att det
ser ut som om han glede uppför trädstammen. Vid klättrandet åstadkommer han
ett rasslande, som höres temligen långt omkring och hvarvid man ej kan skilja
mellan de särskilda sprången. Vanligen springer han utan uppehåll upp i trädets krona,
stundom upp i öfversta toppen, derifrån utåt de vågräta grenarne och hoppar från
deras spets öfver till nästa träd på afstånd af 4 till 5 m., alltid uppifrån nedåt.
Huru nödvändig svansen är vid dessa språng, har visat sig då man af huggit den på
fångna exemplar: de kunde då ej hoppa hälften så långt. Ekorren kan äfven
simma, fastän han ogerna går i vattnet. Då han får vara i fred, söker han under sina.
ströftåg ständigt efter föda. Allt efter årstiden utgöres denna af frukter eller fröur
knoppar, grenar, skal, bär, korn och svampar. Gran- och tallfrö, knoppar och uuga
skott utgöra väl huvudbeståndsdelen af hans föda. Han af biter vid stjelken kottarne
på våra barrträd, sätter sig på bakbenen, för med framfötterna kotten till munnen,
vrider honom oupphörligt omkring och af biter det ena fjället efter det andra för att
komma åt fröna. Särdeles nätt tager han sig ut, då han får tag i hasselnötter, hvilka
äro hans älsklingsspis. Bittra kärnor äro gift för honom: två bittermandlar äro nog
för att döda en ekorre. Utom frön och’kärnor äter han mycket gerna blåbärs- och
lingonblad samt svampar (enligt Tschudi äfven tryffel). Fruktköttet äter han ejr
men afskalar detta på äpplen och päron för att komma åt kärnorna. Beklagligen
är han en stor van af ägg, plundrar alla fogelbon han kommer öfver under sina
ströftåg, skonar ej heller ungarne, ja, vågar sig till och med på de gamla foglarne.

Så snart han har någorlunda god tillgång på föda, börjar han samla förråd för
framtida behof. Han anlägger sina förråelskamrar i springor och hål, i ihåliga träd
eller i af honom sjelf graf da hål under buskar och stenar, i sitt bo och på andra
dylika platser. I sydöstra Sibiriens skogar insamla ekorrarne svampar, hvilka de,
enligt Radde, spetsa på barren eller på lärkträdens qvistar, der de få torka.

Vid starkt solsken brukar ekorren sofva middag i sitt bo och är då blott om
morgnar och aftnar ute på ströftåg i skogen. Men ännu mera skyr han regn,
häftigt åskväder, storm och i synnerhet yrväder. Redan en half dag förr än ovädret
inträder, visar han sig orolig, springer beständigt omkring på träden och låter höra
ett egendomligt pipande och smackande, som han eljest blott använder, då han
häftigt oroas. Så snart de första tecknen till ovädrets början visa sig, begifver sig
ekorren in i sitt bo, ofta flera stycken i ett och samma näste. Den öppning, som
vetter mot vinden, tillstoppas, och beqvämt hoprulladt låter det lilla ömtåliga djuret
ovädret rasa ut. En ful höst blir vanligen förderflig för ekorrarne, emedan de då
äta upp sitt vinterförråd, och om sträng vinter följer derpå, omkommer en stor
mängd af dem. Vid mörkrets inbrott drager sig ekorren in i sitt näste och sofver
der tills det dagas; me.n han förstår att reda sig äfven i mörkret.

Hos oss genomvandra ekorrarne blott undantagsvis några längre sträckor, utan
begifva sig på sin höjd från en skog till en annan, dervid så mycket som möjligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free