- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
291

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 1:a Familjen: Ekorrdjur (Sciurida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EKOEEAE. 291

uppsökande buskar och träd. I Sibirien deremot anträda de om hösten mer eller
mindre regelbundna vandringar äfven öfver trädlösa sträckor, simma öfver floder
och klättra öfver berg, som de eljest undvika. Man träffar dem likväl icke, enligt
Radde, i någon större mängd, och icke framrycka de, såsom lemlarne, i slutna
skaror, utan ströfva omkring i små grupper, till dess de anlända till sin hviloplats.
Ytterst sällan komma de i massa, såsom om hösten 1847 i Krasnojarsk, då flera tusen
simmade öfver den breda Jenisei och ihjelslogos på sjelfva stadens gator. Många
djur, som Radde undersökte, hade bulnande sår på fötterna, men vandrade likväl.

Ekorrens läte, då lian är förskräckt, låter som ett högt »duck, duck»; då han
är vid godt lynne eller blott helt litet förargad, låter han höra ett egendomligt
kurrande eller grymtande ljud. Stor glädje och sinnesrörelse tillkännager han genom
ett slags pipande. Alla hans sinnen äro skarpa, åtminstone både syn, hörsel och
lukt. Såsom bevis på hans högre begåfning kan anföras hans goda minne samt den
list och slughet, med hvilken han vet att undgå sina fiender. Han kilar blixtsnabbt
upp i det högsta bland de närmaste träden och håller sig alltid på motsatta sidan
af stammen, sticker på sin höjd fram hufvudet och söker så obemärkt som möjligt
undkomma.

Äldre ekorrar para sig första gången om året i mars, yngre något senare.
Fyra veckor efter parningen föder honan tre till sju ungar, hvilka äro blinda i nio
dagar och ömt vårdas af modern. Då de blifvit afvanda, draga föräldrarne ännu
några dagar föda till dem, men öfverlemna dem sedan att sköta sig sjelfva. Ungarne
hålla sig någon tid till sammans, leka med hvar andra och antaga snart föräldrarnes
seder. I juni hafva de gamla redan ungar för andra gången, och då dessa äro så
långt komna, att de kunna ströfva omkring, slå de sig ofta till sammans med
föregående kull, och man ser då hela bandet, 12 till 16 stycken, föra ett lustigt lif i
skogen.

Ekorren är mycket renlig: han slickar och putsar sig oupphörligt. Derför
passar han att hållas inne i rum. För detta ändamål fångar man ungarne, då de äro
half växta, och föder dem med mjölk och semla, tills de blifva fullväxta, då man kan
låta dem äta frön och kärnor. I ungdomen äro alla ekorrar muntra och vänliga
djur, som gerna låta smeka sig af menniskan. De känna igen och älska sin vårdare
och visa en viss läraktighet, så att de komma fram, då man lockar på dem. Men ty
värr blifva nästan alla, äfven de tamaste, med tilltagande ålder ilskna och vilja gerna
bitas. Man bör ej låta dem springa fritt omkring i rummen, emedan de gnaga på
allt. Af samma skäl bör buren vara invändigt beklädd med bleck. Ett hufvud
vilkor för fångna ekorrars välbefinnande är att de hafva något att gnaga på,
hvarigenom deras framtänder afnötas, emedan annars dessa växa öfver hvar andra och göra
det omöjligt för dem att sönderskära och förtära födan.

Räfven lyckas sällan fånga en ekorre, och gladorna, hökarne och de stora
ugglorna undgår han lätt genom att kila i spirallinie omkring stammen, då fogeln
under flygten naturligtvis måste göra vida större bågar. Annat är det, då kan råkar
ut för skogsmården. Denne fruktansvärde fiende klättrar lika bra som ekorren och
förföljer honom lika väl i trädens kronor som på marken. Unga ekorrar äro
naturligtvis mera utsatta för faror än de äldre. Späda ungar kan till och med en vigt
klättrande menniska fånga, såsom jag af egen erfarenhet kan försäkra. Som pojkar
brukade vi klättra upp i träden för att uppsöka ekorrungar, och så snart vi kunde
nå den gren, på hvilken de sutto, voro de förlorade. Vi skakade då grenen häftigt,
och de förskräckta ekorrarne tänkte vanligen blott på att hålla sig säkert fast, så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free