- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
309

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 3:e Familjen: Bäfrar (Castorida) - 4:e Familjen: Springråttor (Dipodida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvarje djurets sinnesrörelse. Bland sinnena synas lukt och hörsel intaga främsta
rummet. Bäfrar, hvilka infångas såsom unga, kunna blifva mycket tama. »I
indianernes byar», säger La Hontan, »såg jag intet som var märkvärdigare än bäfrar,
hvilka voro lika tama som hundar och sprungo ostörda fram och till baka i bäcken
och bland häckarne.» Hearne hade tämt flera bäfrar; de kommo, när han lockade,
och voro glada, när han klappade dem. I sällskap med de indianska qvinnorna och
barnen tycktes de finna sig mycket väl.

Tre till fyra månader efter parningen föder honan 2-3 blinda ungar, hvilka
redan efter 8 dagar följa henne i vattnet.

Utom menniskan har bäfvern få fiender, och genom sin försigtighet undgår han
ofta äfven jägaren. Nordamerikas trappers påstå, att han ställer ut vakter, som
genom ett ljudligt slag med svansen mot vattnet varna för hvarje fara. Detta torde
dock böra så förstås, att alla de rädda djuren äro hvar för sig vaksamma; och det
klatschande ljudet uppkommer, då bäfvern hals öfver hufvud kastar sig i vattnet,
hvilket blott sker då han tror sig vara i fara. I Amerika dödas han hufvudsakligen
med eldvapen, men han fångas äfven i fällor af alla slag. Bäfvern lemnar i sin pels,
sitt kött och i bäfvergällen en riklig ersättning för jagtens mödor och besvär. Från
Amerika komma, enligt Lomer, årligen ungefär 150,000 fällar till ett värde af
1,350,000 kronor i handeln; deremot blir bäfvergällen allt mer sällsynt och dyrbar.
För fyrtio år sedan betalades ett lod med 1 1/2 krona, nu kostar det tjugu gånger så
mycket. – Hos de amerikanska indianerne står bäfvern i högt anseende. De
tillskrifva honom lika mycket förstånd som en menniska och anse att äfven hans själ
måste, liksom menniskans, vara odödlig.

Fjerde Familjen: Springråttor (Dipodida).

Dessa djur påminna om kängurun genom sina långa bakben, hvilka äro
betydligt längre än frambenen. Svansen är jemförelsevis lika lång och bär i spetsen en
hårtofs, hvars hår äro rigtade åt båda sidor. Springråttornas hufvud afviker deremot
betydligt från nyssnämnda djurs. Det är mycket tjockt och har de jemförelsevis
längsta morrhåren bland alla däggdjur, de äro nemligen ofta lika långa som sjelfva
kroppen. De stora ögonen utvisa genast, att dessa djur föra ett nattligt lefnadssätt.
För öfrigt är mellanfoten det märkvärdigaste hos dem. Dess särskilda ben
sammansmälta till ett enda långt, som i spetsen har ledknappar för tårna. Framtänderna
äro hos några släta, hos andra fårade; kindtänderna äro vanligen tre på hvarje sida.

Springråttorna bebo företrädesvis Afrika och Asien; några arter gå upp i södra
Europa och en grupp tillhör Nordamerika. De uppehålla sig på stepper och i
sandöknar och lefva i underjordiska hålor, som de sjelfva gräfva. Deras föda består af
växtämnen; några äta äfven insekter, ja, till och med fogelungar, gå också på as och
uppäta stundom hvar andra. De föra födan till munnen i till hälften upprätt
ställning, stödjande sig på bakdelen och svansen. Deras rörelser äro egendomliga. Då
de gå sakta, nedsätta de skiftevis alla fyra fötterna; men vid hastigt lopp hoppa de
blott på bakbenen, i det de med svansen styra rigtningen af språnget och hålla
kroppen i jemvigt. Framfötterna lägga de dervid upp under hakan eller i kors
öfver bröstet, så att det ser ut som om de blott hade två ben. De kunna göra språng,
som äro 20 gånger längre än deras kroppslängd. Då de söka föda, gå de, liksom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:29:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0329.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free