- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
316

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 5:e Familjen: Möss (Murida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

316

GNAGAEE.

märka att menniskan är vanmägtig gent emot dem, tilltager deras fräckhet i en
förvånande grad. Las Cases berättar, att Napoleon den 27 juni 1816 blef, jemte de
personer som omgåfvo honom på S:t Helena, utan frukost, emedan råttorna om
natten hade kommit in i köket och bortdragit allt. De funnos i stor mängd på denna
ö och voro ytterst närgångna. Vanligen behöfde de blott få dagar för att
genom-gnaga murarne och brädväggarna till kejsarens tarfliga boning. Under hans
måltider kommo de in i salen, och sedan bordet blifvit afdukadt, fördes ett rigtigt krig.
mot dem. Stallbetjenterna ville gerna hålla sig fjäderfän, men måste uppgifva detta,,
emedan råttorna åto upp dem. Om nätterna drogo de ned foglarne från träden,,
der dessa sofvo. - För sjömän äro de en svår plåga. I gamla skepp är det
omöjligt att utrota dem, och nya taga de genast i besittning, så fort dessa lasta första.

gången.

Råttorna äro mästare i alla slags kroppsöfningar; de springa fort, klättra brar
äfven uppför ganska släta väggar, simma förträffligt, göra med säkerhet temligen
långa språng och gräfva äfven rätt bra, fastän de ej kunna hålla ut länge på
engång. Den starkare, bruna råttan synes vara ännu vigare än den svarta, åtminstone
öfverträffar hon henne i förmågan att simma. Af råttornas sinnen äro hörseln och
lukten de skarpaste, synen är ej heller dålig, och på deras goda smak gifva de
tillräckliga bevis, då de alltid veta att uppsöka de läckraste rätter. Hvad deras
själsegenskaper beträffar, utmärka de sig i synnerhet genom list och förslagenhet i att
undvika faror.

Omkring en månad efter parningen foder honan 5-21 ungar, de allra
nättaste smådjur, hvilka hvar och en skulle tycka om, blott de ej vore råttor. »Den l
mars 1852», berättar Dehne, »fick jag af en hvit råtta 7 ungar. Hon hade gjort
sig en tät båle af halm i sin ståltrådsbur. Ungarne voro blodröda och stora som
ållonborrar. Vid hvarje rörelse af modern läto de höra ett fint, genomträngande
pipande. Den 8:de hade de redan blifvit temligen hvita; mellan den 13:de och 16:de
öppnades deras ögon. Om aftonen den 18:de visade de sig för första gången utom
balen, men da modern märkte att man betraktade dem, tog hon den ene efter den
andre i munnen och bar in dem igen. En och annan af dem kom dock åter fram
genom ett aimat hål. De voro särdeles nätta till formen och ungefår så stora som
en dvergmus. Den 21:ste voro de redan så stora som en vanlig husmus och den 28:de
som skogsmusen. De diade ännu då och då (jag såg dem dia den 2 april), de lekte
och slogos med hvar andra på ett särdeles lustigt sätt och klättrade for omvexlings
skull upp på moderns rygg och läto bära sig omkring. Den 9 april skildes hon från
ungarne och sattes till hannen; redan den 11 maj födde hon på nytt ungar. En
hona af den kullen, som kom till verlden den l mars, förökade sitt slägte redan vid
103 dagars ålder, men hon åt upp alla ungarne, då de voro 12 dagar gamla. Den
egendomliga, obehagliga lukt, som den vanliga musen sprider omkring sig,
märktes-icke hos den hvita vandrareråttan, om man blott undvek att gifva henne kött och
fett att äta. - Råttorna äro sällskapliga djur. Ofta reda de sig en gemensam båle
och värma hvar andra genom att der krypa tätt till sammans; men om en af dem
dör, bita de öfriga först hål på hennes hufvudskål och uppäta henne sedan helt och
hållet, utom skinn och ben. Hannarne måste afspärras från de drägtiga honornar
ty de låta dem aldrig vara i fred och äta upp ungarne, så snart de komma åt dem..
- De nedra framtänderna växa ofta hos tama råttor till en otrolig längd och blifva,
då spiral vridna. Jag har sett exempel på att de växt genom skinnet på kinderna,
så att råttorna ej kunnat äta, utan slutligen dött af svält.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0336.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free