Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 5:e Familjen: Möss (Murida)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)I fångenskap och vid god utfodring kunna råttor blifva så tama, att de icke
blott låta beröra sig eller begagna sig till lek, utan äfven följa sin vårdare som
hundar och lyda hans rop.
I fria tillståndet förekommer understundom en högst egendomlig sjukdom hos
råttorna. Flera af dem växa till sammans med svansarne och bilda en s.k.
»råttkung», som man emellertid fordom förestält sig helt annorlunda än man nu kan se
den på ett och annat museum. Förr i verlden trodde man nemligen, att
råttkungen, prydd med en guldkrona, tronade på en grupp af sammanväxta råttor och
regerade derifrån hela råttstater! Så mycket är säkert, att man understundom
påträffar åtskilliga med svansarne sammansnodda råttor, hvilka, då de icke sjelfva
kunna röra sig, väl få sin föda af medlidsamma kamrater. Man antager, att en
egendomlig utsvettning från råttsvansarne åstadkommer att dessa klibba sig till
sammans, men man vet ingenting bestämdt derom. I Altenburg förvaras en råttkung,
som består af 27 råttor; i Bonn, vid Schnepfenthal, i Frankfurt, i Erfurt och
Lindenau vid Leipzig har man funnit andra dylika.
Man har användt otaliga medel för att utrota råttorna. Man utsätter alla
slags fällor, och en tid bortåt hjelper än det ena, än det andra medlet att förgöra
dem. Märka djuren att de häftigt förföljas, utvandra de icke sällan, men komma
igen, då förföljelsen upphört. Det vanligaste medlet mot råttor är gift; detta är
emellertid icke utan fara, ty råttorna uppkasta icke sällan en del af hvad de ätit
och kunna derigenom lätt förgifta säd eller potates, till stor fara för djur och
menniskor. Det är bättre att utsätta åt dem en blandning af malt och osläckt kalk,
som gör dem törstiga och dödar dem, så snart de druckit så mycket vatten, som
fordras för att släcka kalken. De, som bäst utrota råttorna, äro deras naturliga
fiender, framför alla: ugglor, korpar, veslor, kattor och råtthundar. Likväl händer det
ofta, att kattorna ej våga sig på de stora råttorna, synnerligast den bruna arten.
Men äfven om en katt icke är god råttjägare, fördrifver han dem småningom genom
sitt kringsmygande i stall och lador, källare och kamrar, emedan det naturligtvis
är högst obehagligt för dem att hafva sin arffiende i närheten. Hos somliga råttor
har man iakttagit, att de vid stor fara söka rädda sig genom list, i det de låtsa sig
vara döda. Min fader hade en gång fångat en råtta, hvilken, utan att röra sig, låg
i fällan och lät i den samma kasta sig hit och dit. Ögats glans var dock för
påtaglig för att en sådan mästare i att iakttaga skulle låta narra sig. Han skakade
råttan ur fällan ut på gården, men i närvaro af hennes värsta fiende, katten, och
se - den skenbart döda fick genast lif och försökte springa sin väg så fort som
möjligt, men kisse satt fast i hennes nacke innan hon hunnit 2 m. långt.
Slutligen vill jag till nytta för åtskilliga af mina läsare omnämna en fälla,
som visat sig särdeles verksam. På en af råttorna begagnad stråkväg gräfver man
en grop och bekläder den invändigt med glatta stenskifvor, en stenskifva l m. i
fyrkant på bottnen, fyra andra, upptill smalare, på sidorna. Gropen måste upptill vara
hälften så vid som nedtill, så att det blir omöjligt för inkommande råttor att klättra
ut. På bottnen gjutes smält fett, med vatten utspädd honung och andra starkt
luktande ämnen; ett lerkärl med trång öppning upptill nedsattes, fuktas med honung
och fylles med majs, hvete, hampa, hafre, stekt späck och andra läckerheter. Sedan
man derefter på gropens botten strött litet hackelse och öfver gropens öppning satt
ett galler, på det icke höns eller andra husdjur må falla deri, kan man lemna det
hela åt sig sjelft. Den angenäma doften och hackelsen locka den lede fienden att
störta sig i afgrunden. Der nere osar det så skönt af späck, honung, ost, säd m.m.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0337.html
