- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
331

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 6:e Familjen: Sorkar (Arvicolida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

590,327 och i landtrådskretsen Putzbach 271,941 stycken. Under åren 1872 och
1873 hemsöktes Tyskland på nytt af denna landsplåga. Menniskan är så godt som
vanmägtig mot dessa djur. För att stäfja deras öfverhandtagande, har man försökt
åtskilliga medel. Bland andra borrar man, der marken tillåter det, 60 cm. djupa
och 12-18 cm. breda hål i jorden och vinner dermed, att de sorkar, som falla i
dem, äta upp hvar andra, i stället för att gräfva sig andra gångar. Man lägger
äfven ut gift, men detta förgör icke alla fältsorkar i en åker, men väl regelmessigt
sorkens värsta fiender: räfvar, illrar, veslor, vråkar, ugglor och kråkor, af hvilka
räfvar och vråkar måste betraktas såsom de allra bästa möss- och sorkutrotare, emedan
de äro skickliga jägare och behöfva mycken föda, under det de öfriga, såsom illrar,
veslor, igelkottar, spetsmöss, hökar, tornfalkar samt åtskilliga arter af ugglor, korpar
och kråkor, så utmärkta de än äro, dock nöja sig med mindre föda.

Bland de utomeuropeiska sorkarne nämner jag blott Rotsorken (Arvicola
oeconomus)
, en med lappsorken nära öfverensstämmande art, som förekommer i
Sibirien, från Ob till Onon. I motsats till fältsorken är han till stor nytta för dessa
öde trakters fattiga invånare, hvilka utgräfva hans förrådskamrar och använda hans
der förvarade upplag af rötter till föda och till té. Dessa sorkar visa en
märkvärdig vandringslust. Till invånarnes stora sorg bryta de mången vår upp och tåga i
stora skaror mot vester, alltid i rak linie framåt, öfver floder och berg. Tusental
drunkna och slukas af fiskar och änder, andra tusental uppätas af zoblar och räfvar,
hvilka följa i deras väg.

*



Lemlar. – Lemlarne (Myodes), särdeles undersätsigt byggda, kortsvansade
medlemmar af gruppen, förhålla sig till sorkarne såsom hamstern till mössen. Det
jemförelsevis stora hufvudet är täthårigt, öfverläppen djupt klufven, det rundade örat
litet och helt och hållet doldt i pelsen, ögonen små; fötterna hafva fem tår med
starka gräfklor och håriga sulor.

Typen för slägtet, Fjell-lemmeln (Myodes Lemmus, fig. 137), uppnår
en längd af 15 cm., hvaraf högst 2 cm. komma på svansen. Den täta och långhåriga
pelsen är tecknad med mörka fläckar på brungul botten; från ögonen till
bakhufvudet löpa två gula strimmor, stundom ersatta af en gul fläck på hvardera sidan af
nacken; svans och tassar äro gula, buksidan enfärgadt ljusgul, nästan sandfärgad.

Lemmeln är ett af Skandinaviens egendomligaste djur. Än i dag kan man få
höra bönderne i fjelltrakterna påstå, att han regnar ned från himmelen; på annat sätt
kunna de ej förklara hans plötsliga uppträdande i oerhörda massor. Erkebiskopen i
Upsala Olaus Magnus berättar, att han år 1518 red genom en skog, der han såg
så många hermeliner, att hela skogen uppfyldes af deras stank. De voro ditlockade
af ett slags fyrfotadjur, hvilka kallades »Lemar» och hvilka stundom vid plötsligt
åskväder och regn nedföllo från himmelen – man visste ej om de kommo från
aflägsna trakter eller aflades i molnen.

Under en resa i Norge hade jag tillfälle se lemlar i mängd. De äro rätt nätta
djur, som påminna om små murmeldjur eller hamstrar, hvilka senare de ganska
mycket likna äfven till sina lefnadsvanor. De uppehålla sig på någorlunda torra ställen
i närheten af myrar och kärrtrakter, som betäcka en stor del af Norge. Här bo de
i små hålor under stenar eller i mosstufvor. Man finner sällan trampade stigar
mellan dessa hålor. Större gångar gräfva de blott i snön. De äro i rörelse både dag
och natt. Deras gång är trippande, men ganska rask, om också en menniska lätt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0351.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free