- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
333

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 6:e Familjen: Sorkar (Arvicolida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stora snöfälten på bergshöjderna. Angående deras fortplantning berättas, att honan
ynglar flera gånger om året, 5-6 ungar hvarje gång. Lemlarnes förnämsta föda
består i fjellväxter, såsom gräsarter, renlaf, hängen af dvergbjörken och sannolikt
åtskilliga slags rötter. De gå så långt upp på fjellen, som lafvar finnas, men ej
längre. Så vidt jag vet, samla de ej vinterförråd.

Fjell-lemmeln är mest beryktad för sina vandringar. Linné berättar härom
följande: »Det aldramärkwärdigaste wid dessa djuren är deras flygt; ty wid wiss
tid åfta 10 à 20 år emellan, fly de ifrån fiällen skåcketals, i sådan myckenhet, at
den al förundran öfwergår; då de i wissa tråppar til tusendetal gå ända fram efter
hwar andra, så många, at deras wäg blifwer et par finger diup, et eller tu quarter
bred, och således på sidorna, andra dylika wägar, några alnar ifrån hwar andra, alla
rätt fram såsom en linea. På wägen äta de up gräset och rötterna der de gå fram;
ock, som mig är sagt, yngla de ofta på wägen, bärandes en unga i munnen, ock
den andra på ryggen. Deras wäg är ifrån fiällen, men hwart de ärna sig, wet jag
icke, dock gå de hos oss neder åt hafwet (Sinum Bothnicum) fast de sällan komma
fram, utan förskingras, förgås ock dödas til största hopen på wägen. – Icke mindre
sälsam är deras wäg, som måste ligga så ända fram, at de på intet sätt få lemna
honom, e. gr. Kommer någon menniska i deras stråk, så gå de icke utur wägen,
utan biude til at gå emellan benen på densamma, eller resa sig up på twå fötter
emot honom, bita i käppen, om man den sätter emot dem. – Finna de någon
höstack på wägen, gå de icke omkring honom, utan med grafwande ock frätande
arbeta de sig wäg twärt igenom densamma. Ligger dem en stor sten i wägen, den
de icke kunna komma öfwer, så göra de half-cirkel omkring honom, dock så, at de
taga sin räta linea igen. – Möter dem någon siö, ehuru bred han ock är, biuda de
til at simma öfwer honom efter sin linea, fast ginge den öfwer bredaste
diametern; möter dem någon båt på siön, fly de icke undan, utan söka at arbeta sig up
i båten, ock twärt öfwer, på andra sidan kasta de sig i siön igen. Möter dem
någon brusande fors, så frukta de icke för honom, allenast det går rätt fram, fast hwar
ock en skulle sätta lifwet til deruti.» Anledningen till dessa vandringar torde vara
att söka i brist på föda i fjellen, sedan de förökat sig allt för starkt.

En lycka är, att lemlarne hafva så många fiender, eljest skulle de genom siix
oerhörda fruktsamhet snart öfversvämma hela landsträckor och utrota allt växtlif. I
alla händelser är klimatet det bästa hindret för deras öfverhandtagande: en våt
sommar, en kall, tidig höst utan snö dödar millioner af dem. Dessutom förföljas de af
otaliga lefvande fiender. Alla Skandinaviens rofdjur, såsom vargar, räfvar, jerfvar,
mårdar, illrar och veslor, lapparnes hundar, ugglor och vråkar, i synnerhet
fjellvråken, korpar, kråkor och skator kalasa på dem, till och med renarne skola, om också
icke äta dem, hvilket likväl många bestämdt påstå, åtminstone slå i hjel dem med
framfötterna. Lemmelns skinn har föga värde, och hans kött ätes väl blott i
nödfall af en eller annan lapp.

En annan skandinavisk lemmel-art, som dock anträffats långt mera sällan, ehuru
han förekommer ända från Skandinavien till Ochotska hafvet, är Blålemmeln eller
Skogslemmeln (Myodes schisticolor), mindre än fjell-lemmeln och med en färg;
och ett lefnadssätt, som ligga uttryckta i de båda anförda namnen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free