Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 10:e Familjen: Piggsvin (Aculeata)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)nedläggas. Buksidan är täckt af mörkbruna hår med rödaktig spets. Omkring
strupen löper ett hvitt band. Klorna äro mörka, ögonen svarta. – Detta djur var kändt
af de gamle; Claudianus har egnat det samma en dikt, och Plinius berättar, att
det kunde utslunga sina taggar genom att spänna huden. För närvarande finnes
piggsvinet långs Medelhafvets kust, synnerligast i Algeriet, Tunis och Tripolis ned
till Senegambien och Sudan. I nedre Egypten, der det säges förekomma, har jag
aldrig sett spår af det. I Europa är det talrikt på romerska Campagnan, på Sicilien,
i Kalabrien och i Grekland.
Piggsvinet för ett dystert eremitlif, som också bäst passar sig för dess slöa
sinnen. Om dagen hvilar det i långa, låga gångar, som det sjelf gräfver sig i
jorden; om natten kommer det fram och ströfvar omkring efter föda. Denna består af
allehanda växter, såsom tistlar och andra örter, rötter och frukter, blad och bark.
Alla djurets rörelser äro långsamma och otympliga, gången är trög och betänksam
och dess lopp icke synnerligen raskt. Blott i att gräfva besitter piggsvinet någon
färdighet, hvilken dock ingalunda är nog stor for att låta det undgå en skicklig och
snabb fiende. Under vintern lär det mer än eljest vistas i sitt bo och mången
gång sofvande tillbringa hela dagen der. I någon verklig vintersömn ligger det
icke. Om man öfverraskar piggsvinet utanför dess håla, uppreser det hotande
hufvudet, spärrar ut alla sina taggar och rasslar med dem på ett egendomligt sätt. Det
rasslande ljudet uppstår hufvudsakligen genom de ihåliga svanstaggarnes skramlande
mot hvar andra och är nog starkt för att skrämma okunniga eller lätt skrämda
personer. Då det är mycket uppretadt, stampar det med bakfötterna i marken, och om
man lyfter upp det, låter det höra ett doft grymtande, något liknande svinets.
Oaktadt sitt fruktansvärda rasslande med taggariie, är djuret en fullkomligt oskadlig och
fridsam varelse, som alltid går ur vägen och aldrig försöker använda sina skarpa
tänder till sitt försvar. Taggarne äro alls icke anfallsvapen, utan tvärt om det stackars
kräkets enda försvar. Den, som är oforsigtig, kan visserligen såra sig på dem, men
en försigtig och van jägare fruktar dem alls icke, utan tager piggsvinet i
näck-manen och släpar det helt lugnt nied sig.
Sextio till sjuttio dagar efter parningen föder honan på ett läger af gräs och
blad i sin håla 2-4 ungar. De komma till verlden ined öppna ögon och korta,
mjuka, åtliggande taggar, som tillväxa och hårdna mycket hastigt.
Någon skada kan man icke säga att piggs vinet tillfogar menniskan, men
likväl förföljes det ifrigt. Taggarne användas på mångahanda sätt, och köttet är
njutbart. På romerska Campagnan betraktas jagt på piggsvin såsom ett stort nöje.
Under nattens mörker drager man ut med dresserade hundar, som uppspåra djuren.
Då hundarne genom sitt skall tillkännagifva att de påträffat ett piggsvin, tända
jägarne sina facklor och närma sig stället. Hela jagtsällskapet bildar slutligen en
krets kring offret, som under oupphörligt grymtande och rasslande söker försvara sig
ined de utspärrade taggarn e. Vid facklornas sken kan man nu lätt döda djuret eller
taga det lefvande. I fångenskap blir piggsvinet snart ganska tamt och följer sin
herre som en hund, men kan dock aldrig fullständigt lägga bort sin medfödda
skygghet. – I forna tider spelade en från vissa ostindiska piggsvinsarter hemtad
bezoarkula en stor roll inom läkekonsten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0363.html
