- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
346

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 11:e Familjen: Grisharar (Caviida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omkring Buenos Ayres, ja, efter hvad man påstår, i hela Amerika. Hon vistas på
betesmarker och bland buskar på ängarna, synnerligast i närheten af landtgårdar.
Hon gräfver ej hålor och aflägsnar sig aldrig långt från sin vanliga uppehållsort.
I trädgårdar gör hon skada, emedan hon uppäter allehanda växter. Om dagen
håller hon sig dold och kommer fram vid solnedgången. Man kan icke kalla henne
skygg. När man närmar sig henne, söker hon att gömma sig bakom något föremål,
och om man fångar henne, skriker hon högt. Hon springer temligen fort, men är
så dum, att rofdjuren med lätthet bortsnappa henne; det oaktadt är hon talrik,
förmodligen derför, att honan föder ungar flera gånger om året, om också blott en eller
två hvarje gång. Köttet ätes gerna af indianerne.» En annan författare, Rengger,
anmärker om aperean, att hon vanligen i sällskap af 12-15 stycken förekommer i
skogsbryn på fuktiga ställen, och att man lätt igenkänner hennes vistelseort genom
de små, slingrande gångstigar, hvilka hon banar sig mellan bronielierna och hvilka
vanligen löpa 1 m. ut på fria fältet. Hon är så föga skygg, att inan kan närma
sig henne inom halft skotthåll. Hennes rörelser och sätt att äta, liksom hennes läte,
likna marsvinets.

Rengger förklarar aperean och marsvinet för skilda arter. Hans mening
vinner i sannolikhet, då man jemför de båda djurens tandbyggnad och färgteckning.
Tandbyggnaden är visserligen i hufvudsak den samma hos båda, men apereans
framtänder äro mera krökta, kindtänderna kortare än marsvinets. Aperean blir 26 cm.
lång och 9 cm. hög. Hennes pels består af raka, glänsande, borstlika hår, hvilka
äro temligen åtliggande. Om vintern äro de på öfra sidan af kroppen bruna och
gula med rödaktiga spetsar, på buksidan gulgrå och på fötterna brunaktigt hvita;
om sommaren är färgen blekare, ofvan gråbrun med rödaktig anstrykning. Begge
könen likna hvar andra. Marsvinet åter har blott tre färger, brokigt blandade om
livar andra, nemligen svart, rödgult och hvitt. Dessa färger äro fördelade i större
eller mindre fläckar. Enfärgade exemplar äro vida sällsyntare än de brokiga.
Härtill komma ytterligare några anatomiska olikheter. Apereans skalle är, jemförd med
marsvinets, framtill spetsigare, baktill bredare, sjelfva hjernskålen mera hvälfd,
näsbenen upptill spetsiga, ej tvärt afhuggna; det stora ryggmergshålet i bakhufvudet
rundt, ej som hos marsvinet mera högt än bredt. Ansigtsvinkeln är hos aperean
15°, hos marsvinet blott 11° o. s. v. Detta allt tyckes väl berättiga till att skilja
de båda djuren som olika arter.

Det tama marsvinet är omtyckt för sin förnöjsamhet och godmodighet. Det
trifves lätt, blott det får en torr och luftig bostad. Det äter alla slags växtämnen,
finner sig i allt och fördrager tålmodigt misshandlingar, hvarför det är en omtyckt
lekkamrat för barn. För att uttrycka välbehag, låter det höra ett slags grymtande
läte, hvaraf det fått sitt namn. Det förökar sig utomordentligt starkt. Hos oss
yng-lar honan 2 till 3 gånger om året och får 2-3, ofta 4-5 ungar hvarje gåug, i
varmare länder till och med 6-7. Ungarne födas med öppna ögon och äro några
timmar derefter i stånd att springa omkring med modern. Efter omkring fem eller sex
månader äro ungarne fortplantningsskickliga, och efter åtta till nio månader äro de
fullt utväxta. Med god behandling kunna de lefva 6-8 år. För kallt och fuktigt
väder duka de lätt under.

*



Mara.Maran (Dolichotis patagonica, fig. 145) lefver i Patagoniens steniga
och vattenfattiga öknar, så långt nordligt som ungefär till 37° sydlig bredd, helst i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free