- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
349

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 11:e Familjen: Grisharar (Caviida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

AGUTIEE. 349

:»Ap», lär höras på en fjerdedels mils afstånd. Honan ynglar blott en gång om året
och får 5 eller 6 ungar, hvilka genast äro färdiga att följa henne.

l senare tider har detta djur temligen ofta förts lefvande till Europa. Jag
har haft en capybara under min vård en längre tid. Hon var mig ganska
tillgifven, kände igen min röst, kom, då jag lockade på henne, tyckte om att jag smekte
henne och följde mig som en hund. Hon var ej lika vänlig mot andra, utan bet en
gång sin väktare, som skulle köra in henne. Lydig var hon öfver hufvud icke, utan
lydde blott då det föll henne in. Hennes rörelser voro makliga, men icke klumpiga
och oviga; utan svårighet hoppade hon öfver l m. höga inhägnader, simmade lika
fort som en menniska går, dök med ett språng, liksom en fogel, och kunde vistas
hela minuter under vattnet. Hon tyckte mycket om värme, men var likväl ej
ömtålig for köld; ännu i november månad störtade hon sig utan men i det kalla
vattnet. - Hennes skinn begagnas till remmar, fotsackar o. s. v., men det är icke
vattentätt; köttet ätes blott af indianerne. De hvite jaga henne för sitt nöjes skull; för
^öfrigt är jaguaren detta djurs värsta fiende.

#

Agutier. .- Agutierna eller Gutierna (Dasyprocta) påminna till sitt yttre
mycket om dvergmyskdjuren, ty de hafva höga ben och långt hufvud med spetsig
nos, små, runda öron, en naken svansstump och bakbenen märkbart längre än
frambenen. Framfötterna hafva fyra tår och en liten tumvårta, bakfötterna deremot blott
tre, fullkomligt åtskilda, mycket långa tår. Alla tårna äro beväpnade med starka,
breda, föga krökta, hoflika, på bakfötterna särdeles utvecklade klor; endast
tum-tårtan har en liten platt nagel. Tandbyggnaden är kraftig; de platta framtänderna
äro redan genom sin färg särdeles framträdande: det öfra paret är nemligen lifligt
rödt, det undra gulaktigt; de rundade kindtänderna hafva ett enda inskjutande
emaljveck och flera emalj öar. Numera finnas agutierna parvis eller i små sällskap på
skogbeväxta slätter, i synnerhet i de tätaste skogarne långs flodernas dalsänkningar;
dock stiga några arter till 2000 meters höjd öfver hafvet. Vi lära af den vanligaste
.artens beskrifning känna de öfrigas lefnadssätt.

Agutin, Gutin eller Guldharen (Dasyprocta Aguti, fig. 147), en af hela
familjens vackraste medlemmar, har tät, åtliggande hårbeklädnad; de grofva, nästan
borstlika håren hafva en liflig glans, deras färg skiftar i rödt, citrongult och s
vart-brunt, ljusare om sommaren än om vintern. Agutins längd uppgår till 40 cm.,
svan-;sen är blott 1,5 cm. lång. Guyana, Surinam, Brasilien och norra Peru äro agutins
hemland. Man finner honom så väl i de fuktiga urskogarne som i de mera torra
.skogarne; men han ströfvar äfven omkring på de angränsande gräsrika slätterna,
.der han lefver som haren hos oss; ute på öppna fältet visar han sig ej. Han
brukar gömma sig i ihåliga träd nära marken, och man träffar honom oftare ensam än
i sällskap. Om dagen ligger han lugn på sitt läger och begifver sig då ut blott
när han tror sig fullkomligt säker; vid solnedgången går han ut att söka sin föda
och ströfvar vid vacker väderlek omkring hela natten. Han har, enligt hvad Ren
g-ger berättar, den vanan att flera gånger vända om till sitt uppehållsställe, innan
lian börjar sina ströftåg, och derigenom uppstår en smal, ofta 100 m. lång stig, som
utvisar hvar han har sin bostad. Släpper man en hund på detta spår, skrämmer
denne genom sitt skällande agutin till baka till sin håla, i hvilken man då kan fånga
honom. Guldharen är för öfrigt ett litet vigt och näpet djur, och när han springer,
påminner han mycket om de små antilop-arterna och myskhjortarne. Hans föda be-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0369.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free