- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
355

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 13:e Familjen: Harmöss (Chinchillida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Den resande, som från vestkusten af Sydamerika bestiger Anderna, finner, då
han kommit upp till en höjd af 2000-3000 m., ofta milsvidt alla klippor öfversållade
af chinchillan och ett par närbeslägtade arter. I Peru, Bolivia och Chile måste de
vara mycket talrika, emedan resande anfört, att de på en dag farit förbi tusentals
af dessa djur. Äfven midt på ljusa dagen ser man dem sitta utanför sina hålor,
men aldrig på solsidan af klipporna, utan i djupaste skuggan. Ännu oftare visa de
sig morgnar och aftnar. De klättra med öfverraskande lätthet uppför klippväggarna,
och om man gör min af att förfölja dem, försvinna de ögonblickligen. I sitt
hemland hålles chinchillan ofta tam. Hon är så oskadlig och förtrolig, att man kan
låta henne springa fritt omkring i rummen. Man kan lätt föda henne med hö,
synnerligast af klöfver. I fria tillståndet äter hon gräs, rötter och mossa, sitter dervid
på bakdelen och for födan med framfötterna till munnen. – Fordom lär chinchillan
hafva bebott alla bergen ända ned till hafskusten, men till följd af den oupphörliga
förföljelsen har hon numera blifvit i det närmaste inskränkt till de högre fjellen och
finnes blott enstaka på de lägre bergen. Indianerne fånga henne i snaror eller med
hjelp af dresserade peruanska veslor. Skinnen betalas med 11-17 kr. dussinet.

*



En annan medlem af familjen är Viskatschan (Lagostomus trichodactylus,
fig. 151). Den korta bålen har starkt hvälfd rygg och kort hals; frambenen äro
korta med fyra tår, bakbenen dubbelt så långa som frambenen och med endast tre
tår. Hufvudet är tjockt, rundadt, ofvan tillplattadt, nosen kort, trubbig. På läppar
och kinder sitta märkvärdigt styfva borst, som mera likna ståltråd än hornbildningar
och som klinga, då de strykas. Hennes pels består af på ryggsidan regelmessigt
blandade svarta och grå hår, kroppens undersida och insidan af benen äro hvita.
Kroppens längd är 50 cm. och svansens 18 cm.

Viskatschan bebor pampasslätterna från Buenos Ayres till Patagonien. Innan
åkerbruket gjort sådana framsteg som nu, fans hon äfven i Paraguay. På många
ställen är hon så allmän, att man ständigt ser henne sitta flockvis på båda sidor om
vägen, likväl aldrig om dagen. Hon uppehåller sig i de ödsligaste trakter, men
kommer likväl nära in på de odlade bygderna, ja, resande påstå till och med, att
spanska nybyggen ej äro långt borta, då man påträffar dessa djurs boningar, de s. k.
»Viscacheras». På de stora, sparsamt beväxta, torra stepperna har viskatschan sitt
hemvist och gräfver sig vidsträckta hålor, helst i närheten af buskar och ej långt
från åkerfält. Boningarna gräfvas och bebos af flera stycken i förening. De hafva
en mängd gångar och smyghål, ofta 40-50; inuti äro de delade i flera kamrar, allt
efter det antal, som inrymmes der. Då detta antal stiger till 8-10, lemnar en del
af inbyggarne de gamla hålorna och gräfver sig nya. Det händer stundom, att
hålugglan också infinner sig för att dela bostaden: de renliga viskatschorna aflägsna sig
emellertid genast, så snart de påflugna gästerna plåga dem genom Orenlighet. Om
dagen ligger hela familjen gömd i hålan; först fram emot solnedgången komina de
fram, den ena efter den andra, och då skymningen börjar, har redan ett talrikt
sällskap samlat sig utanför bostäderna. Sedan de noga förvissat sig om, att allt är
säkert, våga de omsider lemna sin by och gå ut på bete. Gräs, rötter och bark
utgöra deras hufvudsakligaste föda.

I sina rörelser hafva viskatschorna mycken likhet med kaninerna, men de äro
ej så snabba. Deremot äro de mera muntra och fallna för att leka. Under det
de beta, leka de nästan oafbrutet, hoppa öfver hvar andra, lukta på hvar andra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free