- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
357

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 14:e Familjen: Harar (Leporida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HABAB. 357

framtänder, hvilka äro små, trubbiga, nästan fyrkantiga och likna stift. Dessutom
finnas 5-6 kindtänder på hvardera sidan i så väl öfver- som underkäken. Hararne
igenkännas for öfrigt i allmänhet genom en långsträckt kropp med långa bakben,
utdraget hufvud med långa öron och stora ögon, fem tår på främre och fyra på
bakre fötterna, tjocka, djupt klufna läppar med starka morrhår, samt tjock, nästan
ullig hårbeklädnad.

Familjen innefattar icke många arter, men är utbredd öfver största delen af
jorden, med undantag af Nya Holland och kringliggande öflockar. Hararne lefva
under alla klimat, på slätter och berg, ofvan jord och i hålor, kort sagdt öfver allt,
och der en art upphör, ersattes den af en annan. Alla nära sig af växtdelar, från
roten till frukten, men föredraga bladen af mindre örter. De flesta lefva i mindre
sällskap och hålla sig troget qvar på den trakt de utvalt eller som anvisats dem.
Här ligga de om dagen dolda i en fördjupning eller håla och ströfva under natten
efter föda. Strängt taget hvila de blott midt på dagen och ströfva omkring, om de
tro sig säkra, äfven morgon och afton vid fullt dagsljus. Deras omtalade snabbhet
visar sig blott då de äro i fullt språng; när de gå, röra de sig ganska otympligt,
till följd af sina långa bakben. Deremot kunna de äfven under det snabbaste lopp
göra de mest öfverraskande vändningar och visa en vighet, som man icke skulle tro
dem om. De sky vatten, men kunna i nödfall sätta öfver floder. Af deras sinnen
står hörseln främst och når en fulländning som hos få andra djur, bland gnagare
otvifvelaktigt den största. Deras läte, som man sällan får höra, är ett doft knorrande
och vid ångest ett högt, klagande skri samt understödes af ett egendomligt klappande
med bakbenen, som uttrycker lika väl fruktan som vrede och tjenar till varning.
Hvad själsegenskaperna beträffar, motsvara icke hararne den föreställning man gör
sig om dem. Man kallar dem godmodiga, fridsamma och fega, men noggranna
iakttagare påstå dem vara i högsta grad elaka och ofredliga. All bekant är deras
fruktan, vaksamhet och skygghet, mindre känd deras list, hvilken med åren stegras i en
förundransvärd grad. Äfven deras feghet är icke så stor som man tror; de största
rofdjur söka ju också sin räddning i flykten, när de anfallas af öfvermägtiga fiender.
Om också härarnes förökning ej är så betydlig som andra gnagares, är den dock
alltid mycket stor; de flesta harar föda flera gånger om året, många 3-6, ja, ända till
11 ungar. Men nästan alla behandla sina ungar ytterst vårdslöst, hvarigenom många
af dessa gå under, och dessutom står en hel här af fiender efter det smakliga
villebrådet, som derför icke förökas så, som annars skulle vara fallet - en lycka för oss,
ty annars skulle hararne uppsluka våra skördar.

Harar. - Härarnes (Lepus) kännetecken äro öron lika långa som hufvudet,
en kort tumme på framfotterna, mycket långa bakben, upprätt svansstump och sex
kindtänder på hvardera sidan i öfverkäken.

Tyska haren (Lepus europceus, fig. 152) är 75 cm. lång, hvaraf blott 8 cm.
komina på svansen; höjden utgör 30 cm. och vigten 6 till 9 kilogr. Hans färg är
svår att med få ord beskrifva. Pelsen består af korta ull- och långa stickelhår och
har ungefär samma färg som marken. På öfra sidan är han brungul och
svartspräck-lig, på halsen gulbrun, stötande i hvitt, bakåt hvit grå, på undersidan hvit. Färgen
förändras regelbundet sommar och vinter, och honan ser rödare ut än hannen,
hvarjemte en mängd färgförändringar förekomma.

Hela mellersta Europa och en liten del af vestra Asien är tyska harens
hemland. Sin nordliga gräns når han i Skottland och norra Ryssland, sin södra i södra
Frankrike och norra Italien. I Sverige har han, enligt Nilsson, fordom funnits

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0377.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free