- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
359

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 14:e Familjen: Harar (Leporida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HARAR.

-genom att i marken gräfva en 5 till 8 cm. djup, baktill något djupare håla, så
lång och bred, att blott en del af ryggen blir synlig, när han låter hufvudet med
tillbakalagda öron hvila på de utsträqjda frambenen och drager bakbenen in under
kroppen. I detta läge är han under den mildare årstiden någorlunda skydäad mot
blåst och regn. Om vintern gräfver han sätet djupare, så att han vanligen blott
kan skönjas som en liten mörk punkt. Om sommaren vänder han hufvudet mot norr
och om vintern mot söder, under blåst alltid mot vinden.

Naturen har begåfvat haren med ett muntert Ivnne, snabbhet och list. Har

o & i

kan under skydd af nattens mörker fått tillfredsställa sin goda aptit, och är vädret
ej allt för ruskigt, så tumlar han, antingen ensam eller i sällskap med sina likar,
vid morgonsolens första strålar muntert om på något torrt, helst sandigt ställe. Här
^angifver han sig så åt sin lefnadslust, att han ibland icke märker sin argaste fiende,
räfven. Gamla harar låta emellertid sällan öfverraska sig, utan rädda sig, så vida
de äro friska, nästan alltid genom flykten. De söka då genom mångahanda bugter
och afsprång öfverlista sin fiende. Det berättas, att haren, då han jagas af
skarpsprungna hundar, stöter upp en annan hare och trycker sig på dennes plats,
kall-blodigt öfverlemnande den förre innehafvaren att reda sig från förföljarne, eller ock
springer han midt in i någon boskapshjord eller uppsöker första bästa vassbänk och
simmar i nödfall öfver temligen breda vattendrag. Men under inga omständigheter
sätter han sig till motvärn mot någon lefvande varelse af någon annan art, och blott
clå han drifves af svartsjuka, inlåter han sig i strid ined sina likar. Hans snabbhet
beror till största delen på den starka utvecklingen af hans bakben, och deraf
kommer det sig också, att han springer lättare upp- än nedför en backsluttning.
Vanligen gifver han ej ljud ifrån sig, utom då han befinner sig i fara. Hans läte
liknar då skriket af ett spädt barn.

Tyska harens parning börjar efter stränga vintrar i början af mars, under milda
vintrar redan i slutet af februari, i allmänhet desto tidigare, ju rikligare tillgången
ar på födoämnen. Trovärdiga jägare försäkra, att de under denna tid ofta inträffande
slagsmålen mellan hannarne eller »ramlarne», som de under denna tid kallas på
jägarspråket, icke äro så oskyldiga som de se ut; man har icke sällan påträffat harar,
hvilkas ögon skadats under dessa strider. Honan går drägtig omkring en månad
och sätter vanligen fyra kullar, den första i medlet eller slutet af mars, den fjerde
i augusti. Första kullen består af l - 2, andra af 3-5, tredje af 3 och den fjerde
af l - 2 ungar. Högst sällan och blott under särdeles gynsamma år ynglar den
tyska harhonan ännu en femte gång. Ungarne komma till verlden med öppna ögon
och mycket utvecklade. Modern förblir hos dem blott 5 - 6 dagar och lemnar dem
sedan åt sig sjelfva. Blott en och annan gång kommer hon sedan till baka till. sin
afkomma, lockar dem till sig genom ett egendomligt smällande med öronen och
låter dem dia. Om en fiende närmar sig, öfvergif ver hon vanligen de små; dock har
man exempel på att gamla honor försvarat sina ungar mot mindre roffoglar och
kråkor. Af den första kullen duka de flesta ungarne under för kylan, och skulle
de motstå denna, omgifva dem faror af alla slag, till och med från faderns sida,
hvilken behandlar dem på ett afskyvärdt sätt och, om han kan, pinar i hjel dem.
En trovärdig iakttagare såg en gång en gammal hanne sitta framför en unge och
med frarnfötterna tilldela honom den ena örfilen efter den andra tills han blef
alldeles utmattad af slagen. Hos inga andra vilda djur har man iakttagit så många
missfoster som hos hararne; ungar med två hufvuden eller åtminstone dubbel tunga
Celler utstående tänder äro alls icke sällsynta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0379.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free