- Project Runeberg -  Djurens lif / Däggdjurens lif /
361

(1882-1888) Author: Alfred Edmund Brehm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -

7:E ORDNINGEN: Gnagare (Rodentia) - 14:e Familjen: Harar (Leporida)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HARAR. 361

Nordharen (Lepus timidus, fig. 153), den i Sverige allmänt förekommande
arten, skiljer sig från tyska haren derigenom, att han är något mindre samt har
något kortare öron - lika långa med eller obetydligt längre än hufvudet - att
svansen icke räcker till hasleden, då bakbenet utsträckes, o. s. v. Det mest
utmärkande för arten, och hvilket var anledning till det namn, som Pallas gifvit honom,
nemligen Föränderliga haren (Lepus variabilis), under hvilket han ännu
förekommer i utländska och äldre svenska författares arbeten, är den färgförändring
han undergår efter olika årstider. Under vintern har han nemligen en betydligt
ljusare färgteckning än om sommaren. Flera variationer i färgteckningen förekomma,
och man har åtskilt hufvudsakligen tvenne sådana, hvilka en tid ansetts såsom skilda
arter. Dessa äro fjellharen och mohären. Den förra tillhör mest de norra, den.
senare de södra och mellersta delarne af Sverige; dock förekomma båda varieteterna
till sammans, ja, man lärer till och med hafva återfunnit båda slagen bland ungar
af samma kull. Fjellharen är om vintern mer eller mindre rent hvit, med renare
färg ju längre norr ut han förekommer. Han har dessutom mindre bred, svart kant
i öronspetsarne än mohären. Denne blir i vinterdrägt icke hvit, utan blå-grå. Om
sommaren hafva båda formerna en gråbrun färgteckning. Nordharen förekommer i
Skandinavien från Skåne till Nordkap mer eller mindre allmänt. Han’är vidare
utbredd öfver Finland, Ryssland och Sibirien. Till samma art hör äfven, enligt nyare
författares åsigt, den Grönländska haren (Lepus glacialis) samt den Irländska
(Lepus liibernicus) äfvensom den på Alperna och Pyrenéerna förekommande haren.

Till lefnadssättet öfverensstämmer nordharen med den tyska haren.

Kaninen (Lepus cuniculus, fig. 154) skiljer sig från de egentliga hararne
genom mycket mindre storlek, smärtare byggnad samt kortare hufvud, öron och
bakben. Kroppslängden är 40 cm., hvaraf 7 cm. komma på svansen. Öronen äro
kortare än hufvudet och räcka icke till nosspetsen, om de f ram böj as. Svansen är ofvan
svart, undertill hvit, den öfriga kroppen är grå med på ryggen gulbrun, framtill
rödgul och på sidorna och låren ljust rostbrun anstrykning; på buksidan, strupen och
benens insidor öfvergår färgen i hvitt.

Nästan alla naturforskare antaga, att kaninens ursprungliga hemtrakter voro i
södra Europa och att han derifrån införts till länderna norr om Alperna. Plinius
omtalar honom under namn af Cuniculus, och Aristoteles kallar honom Dasypus..
För närvarande är vilda kaninen utbredd öfver hela mellersta och södra Europa och
är på många ställen ytterst talrik. Talrikast är lian i Medelhafsländerna. I
England infördes han af jagtälskare och värderades der i början mycket högt; ännu 1309
kostade en vild kanin lika mycket som en gris. I nordligare länder trifves han icke
godt, åtminstone har man förgäfves försökt inplantera honom i Ryssland. I Sverige
deremot har han med framgång inplanterats på Hallands Väderö samt på en och
annan holme i Blekings skärgård.

Kaninen trifves bäst i backiga, sandiga trakter, der det finnes klippspringor,
kryphål och buskar, kort sagdt, der han lätt kan gömma sig. Här lefver han i
sällskap, ofta kolonivis, och gräfver sitt temligen konstlösa bo helst på soliga platser.
Hvarje bostad består af en temligen djupt liggande kammare med vinkelformigt böjda
gångar, hvilka åter hafva flera öppningar. Dessa äro temligen vida, men sjelfva
gångarne så smala, att djuren nätt och jemt kunna krypa fram. Hvarje par har sin
särskilda boning och tål der intet intrång af andra djur; deremot äro gångt^rne ofta
delvis gemensamma för Hera bon. Kaninen ligger nästan hela dagen dold i sin hålaT
så vida buskarne kring den samma icke äro så täta, att han osedd kan söka sin föda;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 19:00:12 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/brehm/daggdjur/0381.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free