Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KLODJUR (UNGUICULATA) -
8:E ORDNINGEN: Tandlösa (Edentata) - 1:a Familjen: Löfjor eller Trögdjur (Bradypoda)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 TANDLÖSA.
djur hört läten, som likna dubbelljud eller utgöras af upp- och nedgående tonsteg.
Om dagen hör man af trögdjuret på sin höjd blott djupa suckar. Men under
gåendet eller stapplandet på marken skriker det nästan aldrig, äfven om det retas till
defc yttersta. Trögdjurens själsförmögenheter äro icke särdeles högt utvecklade: alla
sinnen tyckas vara lika slöa, och de visa föga förstånd, snarare slöhet, dumhet och
likgiltighet. Likväl stå djuren enligt min erfarenhet icke så lågt i andligt
hänseende, som de flesta resande vilja påstå, ty de sakna ingalunda begrepp om sin
omgifning och de herskande förhållandena och äro icke alldeles otillgängliga for
vänskap eller ovilja.
Dessa djur föda blott en enda unge. Fullkomligt hårbeklädd, ja, till och ined
försedd med redan någorlunda utvecklade klor, är ungen genast vid födelsen i stånd
att klänga sig fast vid modern, med armarne omslingrande hennes hals. På detta
sätt släpar modern sin unge med sig öfver allt. I början synes det som om hon
betraktade sitt barn med stor ömhet; men denna kärlek kallnar ganska snart, och
den slösinnade modern gifver sig knappt mödan att föda ungen och hålla honom
ren. Så berätta de resande, möjligen upprepande indianernes tal, hvilket dock ej
förekommer mig fullt trovärdigt.
Tro g djurets tröghet visar sig också när det misshandlas eller såras. Det är en
känd erfarenhet, att de lägsta djuren kunna fördraga de jemförelsevis största
misshandlingar, skador och smärtor; hos trögdiuret tyckes denna iakttagelse bekräfta sig.
Cv 7 / CJ U «/ tJ tlJ
Det uthärdar förskräckliga sår med fullkomlig likgiltighet. Ofta förändrar det icke
ens ställningen, sedan en dugtig hagelladdning blifvit inskjuten i dess kropp.
Enligt Sch örnbur g k motstår det också i det längsta indianernes fruktansvärda urarigift.
Genom sitt lif i träden undgå dessa djur sina farligaste fiender, rofdjuren; på
sin höjd torde de stora trädormarne göra sig en och annan måltid på dem. Dertill
kommer, att deras pels i allmänhet visar alldeles samma färg som de starka
grenarne, på hvilka de orörligt hänga liksom frukten på ett träd, så att det fordras en
indians öfvade falköga att upptäcka ett sofvande trögdjur. För öfrigt äro de icke
så alldeles värnlösa, som de vid första ögonkastet 83^11118 vara. I träden är det
naturligtvis svårt att komma åt dem, och om de blifva öfverraskade och angripna på
marken, kasta de sig fort nog på ryggen och omfatta den anfallande med klorna.
Man omtalar ett exempel på hur ett fånget och på en vågrätt stående stång
upp-hängdt trögdjur plötsligen omfamnade en hund, hvilken inan hade hetsat på det,
och under fyra dagar fasthöll honom, tills han slutligen dog, utan att det varit
möjligt att rycka honom ifrån denna omfamning.
Rörande trögdjurets lif i fångenskap är hittills blott föga kändt. Buffon
förtäljer, att markisen af Montmirail köpte ett trögdjur i Amsterdam, hvilket man
dittills hade om sommaren födt med spädt löf och om vintern med skeppsskorpor.
Markisen hade djuret tre år vid lif och fodrade det med bröd, äpplen och rötter,
hvilket allt hans fånge grep med framfötternas klor och sedan förde till munnen.
Emot aftonen blef djuret muntert, utan att for öfrigt någonsin visa någon lidelse,
och aldrig bevisade det, att det hade lärt känna sin vårdare. Efter iakttagelser,
som jag först hade tillfälle att anställa på ett trögdjur i Amsterdams zoologiska
trädgård, och sedan jag sjelf förvärfvat flera, kan jag emellertid försäkra, att de fångna
trögdjuren äro ingenting mindre än ledsamma djur, utan tvärt om ovanligt fängslande.
Den nytta, som trögdjuren göra åt sin hemorts menskliga invånare, är ytterst
ringa; i många trakter äta indianer och negrer köttet, hvars oangenäma lukt och
smak väcka européers afsky; af det rätt sega, starka och varaktiga lädret gör man<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:42:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brehm/daggdjur/0388.html
